Vådan med socker
Jag är till etthundraprocent enig med Annas sockersyn. Absolutism har aldrig varit min melodi och för min och min lilla familjs del är ledordet i alla sammanhang balans. Strävar man efter att uppnå balans är det svårt att misslyckas, anser jag. Så Alma äter inte godis. Eller dricker läsk. Äter inte supersöta mellanmål som Risifrutti eller kräm. Men däremot får hon äta kanelbullar och tårta när det är kalas och hon får fika tillsammans med oss om vi väljer att göra det när hon är med.
Balans.
Men om man då inte är absolutist i sockerhänseende, utan försöker att leva lite lagom, riskerar man också att få ett och annat bakslag. Och därigenom finna sig själv funderandes över om det ändå inte är väldigt käckt med absolutism. Att typ Nej!!! Absolut inte socker någonstans! Här gör vi varm choklad endast på mjölk och kakaopulver* och det tycker Lillan är jääättegott, hon veeet ju inget annat - plötsligt känns ganska förnuftigt, ja närmast nyanserat.
Den som har upplevt en 1,5-åring efter att ha överdoserat intaget av prinsesstårta vet vad jag talar om. En 1,5-åring som har tillåtits överdosera prinsesstårta kan få vem som helst att konvertera till sockerabsolutism. Tro mig.
Tänk er följande: Alma rusar runt som en fullkomlig furie på Tessins parklek. Okontaktbar. Och med vrålhög röst skrikandes "Ballapalla ladulalä..Iiiih!!!!! " samtidigt som hon på ett närmast utomjordiskt vis lyckas vara överallt samtidigt. Hon lyckas liksom klättra i klätterställning, åka rutschkana, åka karusell, gräva i sanden och fösa bort barnet som sitter på den stora fina lastbilen för att själv ta plats S A M T I D I G T. Och allt detta med en manisk och lätt aggressiv underton, trots gälla välplacerade tillika ansträngda skrattsalvor.
Ingen annan skrattade.
Hon var sååå märklig! Jag lovar helt totalt superstrange. Blicken. Blicken var.. Någon annans. Och någon annanstans. Som vore hon besatt av en sockerdemon vars enda mål var att rusa runt som en vilsekommen fyrverkeripjäs och skrika gällt. Och välta saker. Och barn.
Varm choklad gjord på kakaopulver och mjölk någon? Någon? Det är jättegott. Jag lovar.
*Har man som jag varit barn på sjuttiotalet och genomlidigt varmchokladutansocker-fascism på fritids ligger en sådan lösning långt bort. Tro mig.
Balans.
Men om man då inte är absolutist i sockerhänseende, utan försöker att leva lite lagom, riskerar man också att få ett och annat bakslag. Och därigenom finna sig själv funderandes över om det ändå inte är väldigt käckt med absolutism. Att typ Nej!!! Absolut inte socker någonstans! Här gör vi varm choklad endast på mjölk och kakaopulver* och det tycker Lillan är jääättegott, hon veeet ju inget annat - plötsligt känns ganska förnuftigt, ja närmast nyanserat.
Den som har upplevt en 1,5-åring efter att ha överdoserat intaget av prinsesstårta vet vad jag talar om. En 1,5-åring som har tillåtits överdosera prinsesstårta kan få vem som helst att konvertera till sockerabsolutism. Tro mig.
Tänk er följande: Alma rusar runt som en fullkomlig furie på Tessins parklek. Okontaktbar. Och med vrålhög röst skrikandes "Ballapalla ladulalä..Iiiih!!!!! " samtidigt som hon på ett närmast utomjordiskt vis lyckas vara överallt samtidigt. Hon lyckas liksom klättra i klätterställning, åka rutschkana, åka karusell, gräva i sanden och fösa bort barnet som sitter på den stora fina lastbilen för att själv ta plats S A M T I D I G T. Och allt detta med en manisk och lätt aggressiv underton, trots gälla välplacerade tillika ansträngda skrattsalvor.
Ingen annan skrattade.
Hon var sååå märklig! Jag lovar helt totalt superstrange. Blicken. Blicken var.. Någon annans. Och någon annanstans. Som vore hon besatt av en sockerdemon vars enda mål var att rusa runt som en vilsekommen fyrverkeripjäs och skrika gällt. Och välta saker. Och barn.
Varm choklad gjord på kakaopulver och mjölk någon? Någon? Det är jättegott. Jag lovar.
*Har man som jag varit barn på sjuttiotalet och genomlidigt varmchokladutansocker-fascism på fritids ligger en sådan lösning långt bort. Tro mig.
posted by Saring at 7:41 fm
9 Comments:
*ASG*
Åh vad jag har tänkt som du många gånger efetr det att vi har varit på kalas med bulle, kaka, tårta, fiskdamm.
En liten viljestark tjej named Agnes sprang en kväll farmoch tillbaka i huset precis så där lätt besatt som du beskriver det....jag och M blev nästan rädda...samtidigt som amn inte kan låta bli att skratta lite.
Agnes få iof äta godis...men inte mycket...och bara ibland.
men absolutism tankarna har funnits...nu är det försent för Agnes "vill ha dodis"
Jaså. Var det mjölk i din choklad på 70-talet? Min var nog på vatten och kakao, tror jag...
Mowahahahaaa!
Och ja, mjölksocker är ok.
För övrigt tycker jag om kaffebönor. Vi ses snart! Semestern börjar den 11/7, är dock utsatta för attackbesök de första dagarna men sedan finns inga planer mer än att ta det lugnt och försöka fatta stockholm! Tjoho
Tur att kontoret redan är avbefolkat för annars skulle nog folk titta skumt åt mitt håll där jag sitter och skrattar för mig själv.
JA chokladmjölk eller ÄN VÄRRE choklad o vatten är typ odrickbart!
Sockerrus - kan bli en obehaglig upplevelse (uppenbarligen ;)
Balans tycker jag är fantastiskt ord. Lagom heter jag i mellannamn!
August får också smaka tårta ibland, och äta mariekex när vi fikar. Godis, läsk och annars überfyllt av socker hoppar vi över. Finns ingen som helst anledning att trycka i honom det!
Jag har sagt det förr o säger det igen, för det tål att upprepas: Lagom är bäst :)
och du...den där parken, har vi farmor boendes vääääldigt nära. Vi kanske skulle försöka ta den där bloggträffen där någon framöver, så kan A o A fara galet fram tillsammans!//M
Minksy: JAAAAAA!!! Tessinträff!!!
Saringen!Nu har jag snart semester, Yippey. Första veckorna är vi i den underbara skärgården, men sen kan vi välan ses?
Hoppas ni har en skön sommar med mycket råsocker.
Hej jag heter Maria och är sockerberoende.
Kram
Hur har det gått med att komma på plats, nu då?
Vad sägs om en fika en eftermiddag? Vi kunde mötas på halva vägen...
Ja, va konstigt det är egentligen. Ibland känner jag på nåt vis att jag måste urskulda mig för att jag inte kan proppa i mitt barn fullt med socker. Då lever jag ju inte längre "som vanligt".
Jag har förstås inte tänkt på det här innan mitt lillstora troll blev diabetiker.
Men sockeracceptansen har liksom allteftersom smygit sig på oss. Det är bara att se sig om i affären och försök hitta produkter UTAN eller med bara lite socker.
Vi kan ju liksom inte vara "lagom" längre även om det varit min paroll fram till nu. Nu kommer jag få lov att bli en "sån där överdriven typ" som inte "unnar" mitt barn något. Nä, vi måste ju leva sådär extremt, utan socker...
Cinks:
"Inte unnar ditt barn något"?
Jag tycker det är vackert med föräldrar som unnan sina barn att vara friska.
Det finns för många föräldrar som "tycker synd om sina barn" för deras åkommor om de har några, och låter dem bli sjuka.
Heja för föräldrar som förstår att deras barn blir mer ledsna av sin sjukdom än för boten!
Skicka en kommentar
<< Home