Barnperspektiv
Bara en sak stör mig när jag summerar dagen och det är faktiskt så illa att jag inte riktigt klarar att släppa det. Det går liksom runtrunt. Något som för mig som förälder är så oerhört självklart är inte självklart för en förskola och då blir jag brydd och som sagt lite störd.
Tavlor, dekorationer och annat som pryder väggar och dörrar i förskolans lokaler sitter på en höjd av minst 150 cm från golvet.
Senast jag tittade efter i statistiken var det få barn på mellan ett och fem år som var så välväxta. Om man förutsätter att detta fortfarande gäller innebär det att föräldrar och personal får njuta av Pippitavlor, självhäftande nallar och planscher medan barnen får njuta av, tjaa..
Vägg.
Det kan tyckas som en petitess att reta upp sig på en sådan sak, men för mig handlar det om perspektiv i ordets egentliga mening och faktiskt en smula om respekt.
Så här: Almas rum är Almas rum och skall enligt min bestämda åsikt vara anpassad efter hennes behov. Och hon är idag dryga nittio centimeter över havet och således skall bonader, tavlor och eventuella hyllor vara på en nivå där hon kan uppleva och nyttja dem.
Är jag känslig? Ah! Prova att hänga upp alla era tavlor, hyllor och utsmyckningar sisådär en trettio centimeter i överkant från innertaket och känn på det lite. Får det dig att trivas? Känner du dig delaktig? Hör du till?
Inte?!
Jag köper att det kanske inte är något som gemene man tänker på. Och jag menar verkligen inte att man är en sämre förälder för att man har inrett barnens rum till förmån för det vuxna ögat. Sanningen att säga så har de flesta barnrum som jag besökt varit inredda lite för högt och själva inredarna har inte bara varit fantastiskt fina människor utan också kloka och bra föräldrar*. Man tänker väl helt enkelt inte i det spåret. Men en förskola förväntar jag mig betydligt mer av.
Jag förväntar mig att en förskola för små människor mellan ett och fem år drivs av personer som har ett tydligt barnperspektiv. Och med det menar jag inte bara att de skall se barnen utan att de faktiskt skall sträva efter att försöka se som barnen. Också.
Kräver jag för mycket? Jag tycker inte det.
Fast de där små gulliga nallebjörnarna i självhäftande plast som klamrar sig fast vid förskolans dörrposter och längs väggarna kanske är till för att göra personalen och föräldrarna glada? Vad vet jag. Kanske skall jag fråga.
*Faktiskt är det bara en som jag känner som jag med säkerhet vet tänker exakt så här. Så har hon också hundens fina foto på fin hundhöjd över matskålen.
Tavlor, dekorationer och annat som pryder väggar och dörrar i förskolans lokaler sitter på en höjd av minst 150 cm från golvet.
Senast jag tittade efter i statistiken var det få barn på mellan ett och fem år som var så välväxta. Om man förutsätter att detta fortfarande gäller innebär det att föräldrar och personal får njuta av Pippitavlor, självhäftande nallar och planscher medan barnen får njuta av, tjaa..
Vägg.
Det kan tyckas som en petitess att reta upp sig på en sådan sak, men för mig handlar det om perspektiv i ordets egentliga mening och faktiskt en smula om respekt.
Så här: Almas rum är Almas rum och skall enligt min bestämda åsikt vara anpassad efter hennes behov. Och hon är idag dryga nittio centimeter över havet och således skall bonader, tavlor och eventuella hyllor vara på en nivå där hon kan uppleva och nyttja dem.
Är jag känslig? Ah! Prova att hänga upp alla era tavlor, hyllor och utsmyckningar sisådär en trettio centimeter i överkant från innertaket och känn på det lite. Får det dig att trivas? Känner du dig delaktig? Hör du till?
Inte?!
Jag köper att det kanske inte är något som gemene man tänker på. Och jag menar verkligen inte att man är en sämre förälder för att man har inrett barnens rum till förmån för det vuxna ögat. Sanningen att säga så har de flesta barnrum som jag besökt varit inredda lite för högt och själva inredarna har inte bara varit fantastiskt fina människor utan också kloka och bra föräldrar*. Man tänker väl helt enkelt inte i det spåret. Men en förskola förväntar jag mig betydligt mer av.
Jag förväntar mig att en förskola för små människor mellan ett och fem år drivs av personer som har ett tydligt barnperspektiv. Och med det menar jag inte bara att de skall se barnen utan att de faktiskt skall sträva efter att försöka se som barnen. Också.
Kräver jag för mycket? Jag tycker inte det.
Fast de där små gulliga nallebjörnarna i självhäftande plast som klamrar sig fast vid förskolans dörrposter och längs väggarna kanske är till för att göra personalen och föräldrarna glada? Vad vet jag. Kanske skall jag fråga.
*Faktiskt är det bara en som jag känner som jag med säkerhet vet tänker exakt så här. Så har hon också hundens fina foto på fin hundhöjd över matskålen.
posted by Saring at 8:10 em
4 Comments:
Herregulla! Klart att du ska fråga personalen. Säg precis, eller ja, lite censurerat, exakt vad du skriver här. Det är lättförståligt och tydligt!
Personalen kanske inte har tänkt på det helt enkelt. *De kanske rent av blir glada när en förälder reagerar och agerar.
Givetvis, tänker jag, har de satt alla tavlor högt för att barnen inte ska kunna riva ner dem. Praktiskt. Men då kan de ju likagärna ta ner dem. Säg dem din mening, det kan ju inte skada tänker jag!
Vilken tur att vi inte har inrett något barnrum alls ännu, så att jag kan säga at vi viiiist hade tänkt på att ha alla tavlor och utsmyckningar på rätt höjd.
Du är så klok Saring!
Jag log lite, när jag började läsa ditt inlägg och tänkte - det är bara jag och Saring som tänker så här... Tyvärr tror jag inte att personalen blir speciellt glad om du som förälder lägger dig i. Man vill ju gärna vara proffs själv och utbildad och allt och föräldrar ska bara vara fantastiskt tacksamma att deras barn har det så bra som de har... typ. Nej, men allvarligt så tycker jag du ska låta saken bero. Så länge Alma trivs och är glad när hon går dit och är där så är det vackert så. Hon har sitt rum med sitt namn på dörren i Almaläslig höjd. Sedan att vi vet var skåpet ska stå - och tavlorna ska sitta - är en heeelt annan sak! PÖSS!
Tyvärr håller jag med Erica och tror inte att det är så poppis att du under första inskolningsveckan kommer med åsikter av den karaktären. sedan är det trist tycker jag att det är så svårt att kritisera sina barns pedagoger, utan eftermälen. Har svidande erfarenhet när det gäller min son Petter.
Jag tog mig friheten att ifrågasätta den fina oerhört populära friskolan på Södermalm, aja baja!
Sedan är jag djupt imponerad över din klokskap när det gäller barnperspektivet, där ligger denna fyrbarnsmamma i lä.
Ser mer än någonsin fram emot att ses Sara!
Skicka en kommentar
<< Home