Vilse
Jag sitter på balkongen och äter god frukost i solen. Alma är lämnad på dagis och skall vara där över lunch och vila idag. Lämningen gick fint och Lola har fått följa med henne idag för att addera lite extra trygghet till den nya situationen. Jag fick en lite förvirrad puss och ett häddå-häddå! och sedan var jag på väg hem. Utan Alma.
Jag är inte oberörd.
Det är tydligt att jag fortfarande inte kommit ur den här förändringskrisen. Alltså, inte för att jag blir lite ledsen när jag lämnar Alma på dagis för första gången - det förstår jag är helt och fullt i sin ordning, men jag är så in i bängen känslomässig på alla plan. Jag har ingen riktig kontroll på mig själv utan blir plötsligt bara så oerhört berörd och kan när som helst börja gråta, känns det som.
När vi gick Pridetåget i lördags drabbades jag i samband med att jag såg människorna med silvertejp över munnen och t-shirts och banderoller med texten marching for those who can't, av en oerhört starkt känsla. Jag fick bita ihop för att inte fullkomligt haverera.
Om jag börjar gråta nu, kommer jag aldrig att kunna sluta.
Utan att egentligen känna mig ledsen.
Samma sak när jag igår låg i Vita bergsparkens gräs och pratlyssnade tillsammans med min fina barndomsvän. Vi berättade små saker ur livet för varandra för det var länge sedan vi sågs och vi har hunnit bli vuxna under tiden. Vi pratade om riktiga saker. Nära. Och min vän talade om hur hon hade det i samband med att hon lämnade Sverige för Indien. För gott, idag elva år sedan. Om ensamhet och om att förlika sig med sitt öde. Samma känsla återigen; som om hjärtat rinner över och tårarna gick inte att stoppa.
Men helt ärligt gör det ingenting. Som vänner har man tillgång till varandras tårar och skratt - det är det som gör vänskapen magisk. Men det är svårt att känna sig så sårbar i situationer som man kanske har ett behov av känslostyrsel. Det är svårt att känna sig sårbar till vardags. Jag vill inte börja gråta i mataffären om jag ser en tung löpsedel. Jag vill inte börja gråta på tunnelbanan när jag lyssnar på en smäktande Christina Aguilera-sång om en saknad pappa. Jag vill inte börja gråta utan att jag själv har gett mig tillåtelse.
Samtidigt är det här jag är nu och det måste jag tillåta mig att vara. Ena stunden är allt finaste fint och ingenting känns omöjligt, för att i nästa stund uppfyllas av en slags ogreppbar hopplöshetskänsla. Och vilsenhet.
Men så är jag faktiskt vilsen. Jag hittar ju inte ens hem när jag av misstag kliver på fel tåg och därmed måste gå hem från Stadion istället för Gärdet. Nej, jag hittar inte ens hem då. Jag går istället åt totalt motsatt håll och frågar en människa om vägen alldeles för sent. Och klackaskor har jag på fötterna och det vet ju vem som helst att det är ganska vilset att ha klackaskor om man vill promenera. Särskilt om man är en person som har väldigt sköra fötter. Och det är jag. Så då tar det en timma att gå hem från stadion. Därför att jag är vilse. Och därför att jag har klackaskor, även om de så småningom hamnar i mina händer. Mina fotsulor är inte särskilt sköra, se. Men en timma från Stadion är lång tid det. En timma från stadion är lång tid för en person som känner sig vilse och bara vill komma hem.
Och när jag väl kommer hem så är det just frågan om jag är det. Hemma alltså.
Jag är inte oberörd.
Det är tydligt att jag fortfarande inte kommit ur den här förändringskrisen. Alltså, inte för att jag blir lite ledsen när jag lämnar Alma på dagis för första gången - det förstår jag är helt och fullt i sin ordning, men jag är så in i bängen känslomässig på alla plan. Jag har ingen riktig kontroll på mig själv utan blir plötsligt bara så oerhört berörd och kan när som helst börja gråta, känns det som.
När vi gick Pridetåget i lördags drabbades jag i samband med att jag såg människorna med silvertejp över munnen och t-shirts och banderoller med texten marching for those who can't, av en oerhört starkt känsla. Jag fick bita ihop för att inte fullkomligt haverera.
Om jag börjar gråta nu, kommer jag aldrig att kunna sluta.
Utan att egentligen känna mig ledsen.
Samma sak när jag igår låg i Vita bergsparkens gräs och pratlyssnade tillsammans med min fina barndomsvän. Vi berättade små saker ur livet för varandra för det var länge sedan vi sågs och vi har hunnit bli vuxna under tiden. Vi pratade om riktiga saker. Nära. Och min vän talade om hur hon hade det i samband med att hon lämnade Sverige för Indien. För gott, idag elva år sedan. Om ensamhet och om att förlika sig med sitt öde. Samma känsla återigen; som om hjärtat rinner över och tårarna gick inte att stoppa.
Men helt ärligt gör det ingenting. Som vänner har man tillgång till varandras tårar och skratt - det är det som gör vänskapen magisk. Men det är svårt att känna sig så sårbar i situationer som man kanske har ett behov av känslostyrsel. Det är svårt att känna sig sårbar till vardags. Jag vill inte börja gråta i mataffären om jag ser en tung löpsedel. Jag vill inte börja gråta på tunnelbanan när jag lyssnar på en smäktande Christina Aguilera-sång om en saknad pappa. Jag vill inte börja gråta utan att jag själv har gett mig tillåtelse.
Samtidigt är det här jag är nu och det måste jag tillåta mig att vara. Ena stunden är allt finaste fint och ingenting känns omöjligt, för att i nästa stund uppfyllas av en slags ogreppbar hopplöshetskänsla. Och vilsenhet.
Men så är jag faktiskt vilsen. Jag hittar ju inte ens hem när jag av misstag kliver på fel tåg och därmed måste gå hem från Stadion istället för Gärdet. Nej, jag hittar inte ens hem då. Jag går istället åt totalt motsatt håll och frågar en människa om vägen alldeles för sent. Och klackaskor har jag på fötterna och det vet ju vem som helst att det är ganska vilset att ha klackaskor om man vill promenera. Särskilt om man är en person som har väldigt sköra fötter. Och det är jag. Så då tar det en timma att gå hem från stadion. Därför att jag är vilse. Och därför att jag har klackaskor, även om de så småningom hamnar i mina händer. Mina fotsulor är inte särskilt sköra, se. Men en timma från Stadion är lång tid det. En timma från stadion är lång tid för en person som känner sig vilse och bara vill komma hem.
Och när jag väl kommer hem så är det just frågan om jag är det. Hemma alltså.
posted by Saring at 9:48 fm
7 Comments:
Åhhh vilken igenkänning! Precis så känns livet.
Sen Lillkatten föddes finns alla känslor så mycket ytligare, och tårarna är aldrig långt borta längre.
Pride-paraderna har alltid varit känslomässiga, jag har gråtit och skrattat mig igenom flera stycken. Och just därför känns det extra jobbigt att jag inte var där i år, utan långt borta i förorten, därifrån man inte orkar ta sig in till stan.
Du kommer att lära dig att hitta "hem" snart. Men om det kommer att kännas som hem det får nog tiden utvisa.
*Cyberkram*
från en som inte ens kan höra låten som spelades under avslutningsscenen i "Six feet under" utan att gråta okontrollerbart. Om och om igen.
KRAM KRAM KRAM KRAM KRAM
Önskar att jag bodde närmare, eller att ni gjorde det, så att vi kunde träffas.
Vet inte alls vad jag ska skriva...inga ord kommer till mig...men jag skriver i alla fall att jag inte vet vad jag ska skriva...att jag tänker på dig...och med ett löfte om att du snart lär dig att hitta hem...för det VET jag som åxå har bott i sthlm och har total brist på lokalsinne och gjort precis som du....och sen när du hittar hem så har du åxå hittat hem.
Tack Kattmamma, M, Anna och Patrizia. TACK!
"Det är mycket nu" eller vad sa han i Lorry? Allt flyter på och går ganska bra, men det har varit många förändringar i ditt liv på sistone, no wonder att insidan blir lite överbelastad.
Det är ju ingen liten resa ni har gjort! Friskt vågat hälften vunnet, allt kommer att bli kanon!
En dag i taget och snart känns det bättre!
//M
Mm.. Jo, så är det. Och Tessin är en förtjusande plan, där finns ju även plaskdammen om det är fint väder! Maila vettja: saragustavs@yahoo.se
Tjing!
Skicka en kommentar
<< Home