Rasande kärlek
S har drabbats av ryggskott och bytte därför vår säng mot Almas lite fastare i natt när Alma ändå bytte till hans. Jag vaknade vid 06.45 av att Alma sprang runt i lägenheten och ropade efter pappa, när hon hittade honom i sin säng ville hon att han skulle gå upp med henne men S kunde sträcka sig till att byta säng vilket han alltså gjorde.
Alma blev rasande. Obrytbart rasande. Oavledbart rasande. Skrik och gråt med etthundra procent inlevelse.
Efter en stund gick jag upp med det Almadunder till barn som höll på att spränga mina trumhinnor och efter lite lirkande lyckades jag få henne någotsånär på kommunicerbar mark. I upskattningsvis fem minuter då hon skulle få på sig kläder. Mjuka kläder väl lämpade för mysmorgon var min tanke. Almas tanke var betydligt mer oklar men det som var klart som korvspad var att hennes planer åtminstone INTE innefattade mjuka myskläder. Och tro mig, jag är inte en kläddominant mor som kräver att få bestämma vad Alma skall ha på sig men vi hann liksom inte ens komma till alternativen.
Så fort Alma såg kläderna blev hon rasande. Obrytbart rasande. Oavledbart rasande. Skrik och gråt med etthundra procent inlevelse.
Jag började bli lite trött där och då. De där skriken tär nämligen lite på mitt psyke. Det låter ungefär som när en riktigt förbannad eller rädd gris skriker fast inte så höga toner, mer altvarianten. OÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ! OÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ! OÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ! Någonting sådant och med en massa röstrasp. Så min respons var kanske inte så mogen utan mer i stil med ja men vill du inte ha kläder så skit i det då, dock inte argt. Men jag erkänner, "så skit i det då" fanns med. Så då sket hon i det och fortsatte springa runt endast iförd blöja trots att händerna kändes som isbitar.
Dags för frukost.
Nu skall vi göra frukost, Alma (glad röst)
Näää (sur röst)
Jo, vad vill du ha? Vill du ha yoghurt? (glad röst)
Näää (ännu surare röst)
Nähä. (lite avmätt röst) Macka då?
Näääääääj! (skrikrösten)
Okej, mamma skall iallafall göra frukost (ganska sur röst)
När Alma kom ut i köket rusade hon direkt fram till brödpåsen med tekakor, drog under bråkdelen av en sekund ner denna från köksbänken och hann demolera såväl plastpåsen som två tekakor samtidigt som hon glatt och entusiastiskt hojtade Bojd! Bojd! Men se lite ordning och reda vill jag ha, varför jag tog brödpåsen ifrån henne och sa med mjuk men bestämd röst
Vi äter frukost tillsammans.
Alma: BOOOOOOOOOOOJD!!!! BOOOOOOOOOOOJD!!!!
Varpå hon återigen blev rasande. Obrytbart rasande. Oavledbart rasande. Skrik och gråt med etthundra procent inlevelse.
Jag: Men titta där! Ligger Ronny Karlsson och Råbört på golvet? Det var länge sedan jag såg dem! Ligger de och väntar på frukost kanske?! (Ronny Karlsson och Råbört är en beige lite knubbig hund respektive en smal och förvånad nallebjörn)
Alma: (vänder ganska tvärt från skrik till ysterhet) Jaaa! Kyckos! Dää!
Jag: Ja, vilken bra idé! Skall de sitta vid bordet och äta frukost med oss?
Alma: Jaaa!
Så gick hon och satte Ronny Karlsson, Råbört och sig själv vid bordet och väntade lugnt och fint. I uppskattningsvis 45 sekunder.
Alma: Boooooojd!
Jag: Du får vänta lite Alma. Snart kommer frukost.
Så var vi där igen. Rasande. Obrytbart rasande. Oavledbart rasande. Skrik och gråt med etthundra procent inlevelse.
S kom och vi satte oss vid bordet och Alma lyckades samla sig något. Detta då framdukningen var ett faktum samt att Ronny Karlsson och Råbört blivit placerade på våra stolar varför de fick sitta i mitt och S:s knän vilket ju blev lite av en succé. En mycket kort succé visade det sig dock. Jag hade nämligen gjort något o f ö r l å t l i g t! Jag hade skurit Almas tekaka mitt i tu! MITT I TU! Hur kan man vara så fruktansvärt elak? Den var ju inte längre hel! Sådan mat kan man ju omöjligt äta, vilken kränkning!
Alma: OÖÖÖÖÖÖÖ OÖÖÖÖÖÖÖÖ OÖÖÖÖÖÖÖ!!!
Jag: (matt och förvånad) Men snälla vännen! För allt i världen, ta min tekaka! DJIIIISUS!
Alma tystnade per omgående och började äta på den hela tekakan. Men så inträffade en ny kris, tekakan gick sönder när hon höll den i handen och en stor brödbit lossnade tillsammans med en prickigkorvsbit. Säg välkommen till det totala sammanbrottet.
Vrål
Skrik
Tårar som sprutar åt alla håll
snor som rinner
saliv som forsar
Helena Bergström skulle stå sig slätt.
Jag och S insåg med en gång att detta inte skulle hålla. Det är inte okej med ohämmade skrikattacker vid matbordet. Det är okej med ohämmade skrikattacker, men då får hon vara på sitt rum så att hon också har möjlighet att lugna ner sig där. Möjlighet att samla sig. Så varsamt bar jag in vårt rasande lilla barn till hennes rum, höll henne i famnen och hon höll krampaktigt armarna om min hals. Smälte in i mig. Och grät. Grät grät grät.
Älskade unge, hur kan jag hjälpa dig?
Så ett nytt försök. Som slutade ungefär likadant. Men den gången var hon så förbannad att hon sparkades och då lämnade jag lugnt rummet med orden så, vännen. Du är arg, kom ut när det känns lugnare.
När jag kom tillbaka till bordet sa S
Jag tycker att det är svårt att hantera när hon blir sådär. Har du någon analys på varför hon blir sådär?
Jag: Jag tänker att det är åldern. Och tänderna som är på väg upp ur alla hörn i munnen. Och åldern igen. Hon förstår ju egentligen inte så mycket av allt som händer, samtidigt vill hon bestämma allt. Utan att förstå.
S: Åhå! Som pöbeln!
Jag: Ja om det känns bra för dig att jämföra vår dotter med pöbeln, så visst S, som pöbeln.
S har en särdeles torr och intellektuell humor emellanåt. Ett särdrag som ibland uppskattas väldigt och ibland inte alls. Den här gången uppskattades det. Väldigt.
Efter några minuter kom Alma ut från rummet. Inte alls lugn. Om det var någonting hon inte var så var det lugn. Så jag lyfte upp henne i famnen. Hon smälte in i den. Sög mig till sig. Och grät. Grät grät grät.
Vi gick in på hennes rum och jag höll henne i famnen. Som en babisch. Och jag mindes så väl hur det kändes. Hur det kändes när jag själv var liten. Och fylld av känslor som jag inte alls förstod. Och jag mindes att det faktiskt ibland var skönt att gråta gråta gråta. Och jag kände igen mig när hon hamnade i lägen när gråten nästan tog slut när hon faktiskt ville gråta lite till. Jag kände igen mig i när hon tog sats igen. Och igen. Hur hon ibland riktigt fick kämpa för att jobba upp en ny katastrofkänsla. I min famn. Och gråta gråta gråta.
Men så tynade katastrofen bort. Och hon somnade. I min famn. Som en babisch.
Och jag såg på hennes stora vackra gråtiga mun, alldeles smultronröd. Och hennes ljuvliga lilla snornäsa. Och de vackra mörka ögonfransarna som är så speciellt formade.
Och jag tänkte på hur mycket kärlek en människa kan rymma. Hur mycket kärlek jag rymmer, så oändligt mycket. Och jag tänkte på hur mycket kärlek jag vill att hon skall rymma - också inför sig själv. Hur jag vill att hon skall se sig själv som den underbara fina magiska människa hon är. Älska sig själv. Alltid. Även när hon är rasande. Jag satt där och tänkte på hur viktigt det är för mig att hon lär sig att det är okej att vara arg. Att vara rasande. Men att hon också måste lära sig att ta ansvar för alla sina känslor. Att de är viktiga, bra och rätt men att de också påverkar andra. Jag satt där med min fina flicka i famnen och tänkte på hur jag vill hjälpa henne att bejaka sina känslor utan skam och samtidigt ta ansvar för dem.
Det är nog min viktigaste uppgift som förälder. Att vägleda henne till självkännedom och ansvarstagande. Och självkärlek. Min viktigaste och svåraste uppgift.
Jag vill att hon ansvarsfullt skall älska sig. Hela. Min vackra rasande lyckliga unge.
Alma blev rasande. Obrytbart rasande. Oavledbart rasande. Skrik och gråt med etthundra procent inlevelse.
Efter en stund gick jag upp med det Almadunder till barn som höll på att spränga mina trumhinnor och efter lite lirkande lyckades jag få henne någotsånär på kommunicerbar mark. I upskattningsvis fem minuter då hon skulle få på sig kläder. Mjuka kläder väl lämpade för mysmorgon var min tanke. Almas tanke var betydligt mer oklar men det som var klart som korvspad var att hennes planer åtminstone INTE innefattade mjuka myskläder. Och tro mig, jag är inte en kläddominant mor som kräver att få bestämma vad Alma skall ha på sig men vi hann liksom inte ens komma till alternativen.
Så fort Alma såg kläderna blev hon rasande. Obrytbart rasande. Oavledbart rasande. Skrik och gråt med etthundra procent inlevelse.
Jag började bli lite trött där och då. De där skriken tär nämligen lite på mitt psyke. Det låter ungefär som när en riktigt förbannad eller rädd gris skriker fast inte så höga toner, mer altvarianten. OÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ! OÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ! OÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ! Någonting sådant och med en massa röstrasp. Så min respons var kanske inte så mogen utan mer i stil med ja men vill du inte ha kläder så skit i det då, dock inte argt. Men jag erkänner, "så skit i det då" fanns med. Så då sket hon i det och fortsatte springa runt endast iförd blöja trots att händerna kändes som isbitar.
Dags för frukost.
Nu skall vi göra frukost, Alma (glad röst)
Näää (sur röst)
Jo, vad vill du ha? Vill du ha yoghurt? (glad röst)
Näää (ännu surare röst)
Nähä. (lite avmätt röst) Macka då?
Näääääääj! (skrikrösten)
Okej, mamma skall iallafall göra frukost (ganska sur röst)
När Alma kom ut i köket rusade hon direkt fram till brödpåsen med tekakor, drog under bråkdelen av en sekund ner denna från köksbänken och hann demolera såväl plastpåsen som två tekakor samtidigt som hon glatt och entusiastiskt hojtade Bojd! Bojd! Men se lite ordning och reda vill jag ha, varför jag tog brödpåsen ifrån henne och sa med mjuk men bestämd röst
Vi äter frukost tillsammans.
Alma: BOOOOOOOOOOOJD!!!! BOOOOOOOOOOOJD!!!!
Varpå hon återigen blev rasande. Obrytbart rasande. Oavledbart rasande. Skrik och gråt med etthundra procent inlevelse.
Jag: Men titta där! Ligger Ronny Karlsson och Råbört på golvet? Det var länge sedan jag såg dem! Ligger de och väntar på frukost kanske?! (Ronny Karlsson och Råbört är en beige lite knubbig hund respektive en smal och förvånad nallebjörn)
Alma: (vänder ganska tvärt från skrik till ysterhet) Jaaa! Kyckos! Dää!
Jag: Ja, vilken bra idé! Skall de sitta vid bordet och äta frukost med oss?
Alma: Jaaa!
Så gick hon och satte Ronny Karlsson, Råbört och sig själv vid bordet och väntade lugnt och fint. I uppskattningsvis 45 sekunder.
Alma: Boooooojd!
Jag: Du får vänta lite Alma. Snart kommer frukost.
Så var vi där igen. Rasande. Obrytbart rasande. Oavledbart rasande. Skrik och gråt med etthundra procent inlevelse.
S kom och vi satte oss vid bordet och Alma lyckades samla sig något. Detta då framdukningen var ett faktum samt att Ronny Karlsson och Råbört blivit placerade på våra stolar varför de fick sitta i mitt och S:s knän vilket ju blev lite av en succé. En mycket kort succé visade det sig dock. Jag hade nämligen gjort något o f ö r l å t l i g t! Jag hade skurit Almas tekaka mitt i tu! MITT I TU! Hur kan man vara så fruktansvärt elak? Den var ju inte längre hel! Sådan mat kan man ju omöjligt äta, vilken kränkning!
Alma: OÖÖÖÖÖÖÖ OÖÖÖÖÖÖÖÖ OÖÖÖÖÖÖÖ!!!
Jag: (matt och förvånad) Men snälla vännen! För allt i världen, ta min tekaka! DJIIIISUS!
Alma tystnade per omgående och började äta på den hela tekakan. Men så inträffade en ny kris, tekakan gick sönder när hon höll den i handen och en stor brödbit lossnade tillsammans med en prickigkorvsbit. Säg välkommen till det totala sammanbrottet.
Vrål
Skrik
Tårar som sprutar åt alla håll
snor som rinner
saliv som forsar
Helena Bergström skulle stå sig slätt.
Jag och S insåg med en gång att detta inte skulle hålla. Det är inte okej med ohämmade skrikattacker vid matbordet. Det är okej med ohämmade skrikattacker, men då får hon vara på sitt rum så att hon också har möjlighet att lugna ner sig där. Möjlighet att samla sig. Så varsamt bar jag in vårt rasande lilla barn till hennes rum, höll henne i famnen och hon höll krampaktigt armarna om min hals. Smälte in i mig. Och grät. Grät grät grät.
Älskade unge, hur kan jag hjälpa dig?
Så ett nytt försök. Som slutade ungefär likadant. Men den gången var hon så förbannad att hon sparkades och då lämnade jag lugnt rummet med orden så, vännen. Du är arg, kom ut när det känns lugnare.
När jag kom tillbaka till bordet sa S
Jag tycker att det är svårt att hantera när hon blir sådär. Har du någon analys på varför hon blir sådär?
Jag: Jag tänker att det är åldern. Och tänderna som är på väg upp ur alla hörn i munnen. Och åldern igen. Hon förstår ju egentligen inte så mycket av allt som händer, samtidigt vill hon bestämma allt. Utan att förstå.
S: Åhå! Som pöbeln!
Jag: Ja om det känns bra för dig att jämföra vår dotter med pöbeln, så visst S, som pöbeln.
S har en särdeles torr och intellektuell humor emellanåt. Ett särdrag som ibland uppskattas väldigt och ibland inte alls. Den här gången uppskattades det. Väldigt.
Efter några minuter kom Alma ut från rummet. Inte alls lugn. Om det var någonting hon inte var så var det lugn. Så jag lyfte upp henne i famnen. Hon smälte in i den. Sög mig till sig. Och grät. Grät grät grät.
Vi gick in på hennes rum och jag höll henne i famnen. Som en babisch. Och jag mindes så väl hur det kändes. Hur det kändes när jag själv var liten. Och fylld av känslor som jag inte alls förstod. Och jag mindes att det faktiskt ibland var skönt att gråta gråta gråta. Och jag kände igen mig när hon hamnade i lägen när gråten nästan tog slut när hon faktiskt ville gråta lite till. Jag kände igen mig i när hon tog sats igen. Och igen. Hur hon ibland riktigt fick kämpa för att jobba upp en ny katastrofkänsla. I min famn. Och gråta gråta gråta.
Men så tynade katastrofen bort. Och hon somnade. I min famn. Som en babisch.
Och jag såg på hennes stora vackra gråtiga mun, alldeles smultronröd. Och hennes ljuvliga lilla snornäsa. Och de vackra mörka ögonfransarna som är så speciellt formade.
Och jag tänkte på hur mycket kärlek en människa kan rymma. Hur mycket kärlek jag rymmer, så oändligt mycket. Och jag tänkte på hur mycket kärlek jag vill att hon skall rymma - också inför sig själv. Hur jag vill att hon skall se sig själv som den underbara fina magiska människa hon är. Älska sig själv. Alltid. Även när hon är rasande. Jag satt där och tänkte på hur viktigt det är för mig att hon lär sig att det är okej att vara arg. Att vara rasande. Men att hon också måste lära sig att ta ansvar för alla sina känslor. Att de är viktiga, bra och rätt men att de också påverkar andra. Jag satt där med min fina flicka i famnen och tänkte på hur jag vill hjälpa henne att bejaka sina känslor utan skam och samtidigt ta ansvar för dem.
Det är nog min viktigaste uppgift som förälder. Att vägleda henne till självkännedom och ansvarstagande. Och självkärlek. Min viktigaste och svåraste uppgift.
Jag vill att hon ansvarsfullt skall älska sig. Hela. Min vackra rasande lyckliga unge.
posted by Saring at 11:29 fm
13 Comments:
Ojojojoj... sitter ju här och storbölar så fint du skriver! Och med en liten tös som förvånat tittar på mig i mitt gråtande och säger "mamma, pälp" för dockan ska ha på sin mössa...
Ja du, ibland undrar jag om det inte är att ha tagit sig vatten över huvudet när jag/vi valde att skaffa barn. Det följer ju liksom inte med någon manual...
*kramar*
Älskade ungen min!
Så rätt det blev och så gott du gör. Ni har just nu en liten Ansen som inte heller kunde rymma alla sina känslor i den åldern och hennes mamma hade blivit litet bättre på att förstå små barn med kollosala viljor eftersom du lärt mig det. Mönstret var gallskrik i 5- 10 minuter, när man inte fick röra henne, framför allt efter någon kränkande handling från modern, som inte alls var tänkt så. Därefter sitta och hålla hårt i famnen, gallskrik i örat ca 30 - 60 minuter, sedan somanade vi båda. Detta upprepades 1 - 2 gånger per vecka från ca 11/2 - 3 års ålder. Jag är litet lomhörd efter det, men det var gott att få hålla ihop henne. Det blev jättebra det vet du ju.
/Mamsen
Det här var det BÄSTA du har skrivit...som någon har skrivit...det var MAGISKT.
Hela texten lyser kärlek, tålamod, förmågan att se humorn i situationen, frustrationen...och jag ser Alma och dig och S framför mig...helt klart och jag ömsom ler, ömsom nickar igenkännande och ömsom känner den kärlek som du förmedlar.
Banne vad detta var bra....
Hej Saring!
Vilken klok människa du är! Du skriver så otroligt bra. Jag har följt din blogg ett tag men aldrig kommenterat innan. Jag är mamma till tvillingpojkar som snart fyller 4 år och som är Made in Huddinge. Vi bor i Sydney sedan 7 månader tillbaka och jag har precis börjat att blogga själv. Jag har läst någonstans att det är artigt att fråga innan man länkar till andras bloggar. Är det okej att jag länkar till din, Saring?
Med vänliga hälsningar, Kicki
http://kangurulandet.blogspot.com/
Så väl jag känner igen min egen lilla flicka i din oerhört vackra text. Man blir så handfallen och förstår ju så väl att det är helt alldeles för mycket känslor och tankar inne i det lilla huvudet som inte vet hur dom ska komma ut på rätt sätt. Men ändå, så svårt, irriterande och jobbigt det kan vara.
Jag har beslutat mig att just runt maten så tar jag inga bråk, vill hon inte äta så behöver hon inte. Men sitta vid bordet och bråka det får hon inte, då får hon gå ifrån.
Men det finns så många andra ställen där samma situation kan uppstå. Klä på sig, byta blöja, gå upp på morgonen, gå hem från farmor och farfar på kvällen, borsta tänderna osv ...
Du är så klok, Saring, det är så underbart att läsa dina funderingar och tankar. Dom ger mig vägledning.
TACK!
Sara! Härmed nomineras du till Nobels fredspris, vilket tålamod och vilken insikt i lilla Almas känsloliv. I vår stora familj går det hett till ibland och sällan finns tid eller tålamod att reflektera. Dina ord fick mig att stanna till och faktiskt reflektera över moderskapet. Tack för fina ord på min blog.Fika nästa helg?
Jag har nu läst ditt inlägg 3 ggr och känner mig klar att kommentera det.
Först och främst - ditt språk är så fantastiskt. Jag är så avundsjuk. På att du kan förmedla så knivskarpt, så levande, så talande, så vackert, så poetiskt, så beskrivande, så otroligt njutbart.
Och så. Innehållsmässigt. Du och din man är födda under lyckliga stjärnor som förärats med lilla Almaunder.
MEN!!
Almaunder är ett riktigt lyckounder som fått lottovinsten att få dig till sin mor. En mor som ser så mycket, förstår så mycket, vill så väl. Som analyserar utan att skyffla undan, som uppmuntrar känslor istället för att förtrycka dem. Som visar kärlek undantagslöst, förbehållslöst och precisprecis enligt den gyllene regeln, älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det mest. Och förtjänar - det gör barn alltid. Oberoende av obrytbart, oavledbart raseri och skrik och gråt med etthundra procent inlevelse.
Kärlek. Och åter kärlek. Innehåller ditt fantastiska inlägg, som uppmuntrar till insikt, för föräldrar OCH barnlösa.
Precis som ditt inlägg om Älvan.
10 poäng, Saring! Kram.
Och jag vet inte vad jag ska skriva förutom att även jag känner hur tårarna bubblar i ögonen, av lycka mest, för din fina berättelse, för igenkännande av hur man försöker hantera sina barn, uppleva deras humör, försöka förstå deras känslor, utan att ens vara nära att lyckas, men ändå finnas där för dem!
kärleken är rasande, utan att för den delen var arg!//M
Så rätt, så bra! Jag måste hålla med Tingeling om att Alma är alldeles otroligt lyckligt lottad - du är en fantastisk mamma. Och som du skriver sedan! Tårarna rinner här också. Önskar att jag hade samma förmåga till lugn mitt i känslostormarna! Kram, Snusan
Käraste Saring,
Först skrattade jag, sedan grät jag av rörelse och sist blev jag alldeles lycklig.
Du är klok som en bok. Det var bara det.
Det är ju så bra det du skriver, så rätt och så mycket tummen mitt på! Ouu, vad jag känner igen min dotters känsloutbrott. Som du säger, det svåraste är nog att förmå att ge barnen självkänsla. Trots de godaste intensioner är det inte många föräldrar som lyckas. Min mamma kliar sig i huvudet och undrar varför det inte gick med mig och jag gör detsamma med min dotter. Men vi lägger kanske grunden iallfall, som även min mamma gjort, och sen ligger det kanske lite ansvar på barnet själv att jobba med självkänslan genom livet. Jag har iallfall kommit en liten bit på väg...
Tack Saring!! See ya!
Om man bara blir en promilledel av en så bra förälder som du är så kan man skatta sig mycket mycket lycklig. Du är fantastisk!
Skicka en kommentar
<< Home