Tahandom.
Igår var allt fel. Allt.
Och jag var innerligt oroad. Det var flera år sedan jag var drabbad av en egentlig höstdepression senast men igår kände jag i hela mig att det är på väg att barka åt helvete. Faktiskt. Allt kändes tungsvart och omöjligt och ledsenklumpen i magen höll flera gånger under arbetsdagen på att leta sig upp till tårkanalerna. Pressade på så mycket att jag verkligen fick uppbåda kraft för att inte förlora kontrollen och börja gråta. Där på kontoret.
Alla mörka tankar. Tungsinnet. Känslan av att dras nedåt av en storstark kraft som bara vill en illa. Samtidigt är det dubbelt därför att där nere längst ner är det mörker men lugnt. När det känns som värst är jag nerbäddad i mörkret med tungatunga filtar och ingenting spelar egentligen någon roll. Mer än att få sova. Sova. Och det är skönt. Just där och då kan det vara skönt att inte bry sig inte ge inte kommunicera. Att inte.
Då är det värre på väg ner. När jag fortfarande har ljuset inom mig och jag ser och förstår konsekvenserna av att jag inte är på topp utan faktiskt på väg ner. Ner till mörkret. Då får jag slita. Slita för att inte gråta närsomhelst. Slita för att inte låta så trött på rösten. Slita för att i de rätta sammanhangen vara den rätta kollegan den rätta vännen den rätta dottern den rätta hustrun den rätta mamman den rätta entertainern. Slita för att klamra mig fast vid kanten. Eller åtminstone inte falla längre ner än att jag kan vara fit for fight igen efter ett dygn. Eller åtminstone inte falla längre ner än att jag kan vara fit for fight igen efter en vecka.
Men igår var jag oroad.
O-road
Orolig
O-Rolig
Jag låg på Almas säng och tystgrät med mascara på kudden medan jag som inifrån en tjockseg såpbubbla såg hur hon lekte med sin dockvagn, hur hon sjöng, hur hon gav mig småsmå kastruller och böcker och papper. Medan jag tystgrät.
Det har aldrig hänt förut. Aldrigaldrig har jag mått så sedan Almaunder kom till oss.
Så jag vet att nu är tid för tahandom. Jag måste ta hand om. Mig. Annars kommer jag att rasa och det vill jag verkligenverkligen inte.
Jag vet att jag måste tahandom mig nu. Ordentligt. Och för ovanlighetens skull skall jag faktiskt be någon annan ta hand om mig lite också. En liten kurator tänkte jag tillexempel försöka få att tahandom mig.
Däremot vill jag berätta att det idag har varit en bradag. En riktig bradag. Så än finns tid att ändra riktning. Än finns tid och ork för strategier.
Skönt och bra.
Och jag var innerligt oroad. Det var flera år sedan jag var drabbad av en egentlig höstdepression senast men igår kände jag i hela mig att det är på väg att barka åt helvete. Faktiskt. Allt kändes tungsvart och omöjligt och ledsenklumpen i magen höll flera gånger under arbetsdagen på att leta sig upp till tårkanalerna. Pressade på så mycket att jag verkligen fick uppbåda kraft för att inte förlora kontrollen och börja gråta. Där på kontoret.
Alla mörka tankar. Tungsinnet. Känslan av att dras nedåt av en storstark kraft som bara vill en illa. Samtidigt är det dubbelt därför att där nere längst ner är det mörker men lugnt. När det känns som värst är jag nerbäddad i mörkret med tungatunga filtar och ingenting spelar egentligen någon roll. Mer än att få sova. Sova. Och det är skönt. Just där och då kan det vara skönt att inte bry sig inte ge inte kommunicera. Att inte.
Då är det värre på väg ner. När jag fortfarande har ljuset inom mig och jag ser och förstår konsekvenserna av att jag inte är på topp utan faktiskt på väg ner. Ner till mörkret. Då får jag slita. Slita för att inte gråta närsomhelst. Slita för att inte låta så trött på rösten. Slita för att i de rätta sammanhangen vara den rätta kollegan den rätta vännen den rätta dottern den rätta hustrun den rätta mamman den rätta entertainern. Slita för att klamra mig fast vid kanten. Eller åtminstone inte falla längre ner än att jag kan vara fit for fight igen efter ett dygn. Eller åtminstone inte falla längre ner än att jag kan vara fit for fight igen efter en vecka.
Men igår var jag oroad.
O-road
Orolig
O-Rolig
Jag låg på Almas säng och tystgrät med mascara på kudden medan jag som inifrån en tjockseg såpbubbla såg hur hon lekte med sin dockvagn, hur hon sjöng, hur hon gav mig småsmå kastruller och böcker och papper. Medan jag tystgrät.
Det har aldrig hänt förut. Aldrigaldrig har jag mått så sedan Almaunder kom till oss.
Så jag vet att nu är tid för tahandom. Jag måste ta hand om. Mig. Annars kommer jag att rasa och det vill jag verkligenverkligen inte.
Jag vet att jag måste tahandom mig nu. Ordentligt. Och för ovanlighetens skull skall jag faktiskt be någon annan ta hand om mig lite också. En liten kurator tänkte jag tillexempel försöka få att tahandom mig.
Däremot vill jag berätta att det idag har varit en bradag. En riktig bradag. Så än finns tid att ändra riktning. Än finns tid och ork för strategier.
Skönt och bra.
posted by Saring at 8:47 em
12 Comments:
Förmågan att lägga märke till de bra dagarna är en styrka som är få förunnad.
Den är inte att förakta.
Krya på dig!
Själv höll jag snudd på att börja lipa när jag såg löven på gräsmattan på vägen till Centrum.
Åh Gummisgumman! Ditt mörker kommer ut ur din text. LOVA att du verkligen tarhandom dg nu
Åh, de där dagarna är så jobbiga. Aldrig tror man att de ska ta slut, att man aldrig ska bli glad igen. Varför blir det så? Tahandom kan vara en fika med en väninnan på stan... Kram och låt tårarna få komma. Efter regn kommer...
Tänk om den här "lilla" kuratorn kunde ta hand om dig! Vi verkar följa varandra som ler o långhalm i livet karusell de senaste sex månaderna. Jag ska tillbaka till Sös den 3 okt för att polocka bort min livmoder, läskigt!
Innan dess ska du och jag ha en dag på Blå porten, Liljevalchs.
En stor varm kram från mig till dig.
Åh, vännen. Om jag bara kunde skulle jag göra att du kände dig bättre.
Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver, tystgråten, att inte känna igen sitt egna jag. Att slita för att leva upp till alla roller man tilldelats eller tagit åt sig själv.
Men jag märker att du inser vad som behövs - ta hand om dig! Och be andra ta hand om dig. Alla, alla, som bara är kapabla. Du behövs, du behöver dem.
Många, många varma kramar från mig till dig.
Idag har du, i din oöverskådligt enorma visdom, inspirerat mig att göra precis som du sa.
Hjärtligt välkommen till Jantefri Zon
Idag är det sol ute. Gå ut och ta lite på lunchen...
ta hand om dig!!!
Jag vill att du ska vara glad och stark. Jag vill att du ska vara den Saring som jag känner. Jag vill att du ska må bra och älska livet. Samtidigt vet jag hur det är. När svärtan kommer och gräver sig in under skinnet. När tårarna och svetten tränger och man inte kan tänka rätt. Jag vet vad det innebär när ångesten knackar på dörren och det önskar jag ingen. Allra minst dig. Älskade goaste Saring. Jag vet att jag inte kan göra något men jag VILL! Bli glad igen. Bli glad igen. KRAM!!! Ps. Tack för allt i helgen. Det var fantastikst bra för mig. Jag längtar redan tills vi ses igen. Hoppas det inte dröjer allt för länge. Längtar efter er. Toklängtar. KRAM KRAM KRAM och Puss!
Fina människor! Era ord, alla era ord gör underverk i mig. Jag känner kärlek.
(och eftersom jag plötsligt fick lust att helt opassande avsluta med ett "sweeeet" à la Cartman i south park så kan vi konstatera att helt deppad är jag inte och skall inte heller bli. Basta!)
Tack.
Käraste vännen min,
Jag skulle ju skriva MAIL till dig ikväll. Mail där jag strängt talade om för dig att var snäll och var inte så jävla stark jämt, jag lyssnar så gärna om du vill kräkas en stund. En lång stund.
Dessutom skulle jag skriva någonting långt om detdär med att ge och få. Kanske har det blivit nog så mycket givande under vår och sommar. Man måste få också. Kloka du som tänker på en kurator. Precis vad du behöver!
Men alltså, det kom jobbiga människor och hälsade på och störde ut hela mailandet. Fy på dem!!!!
Så, nu blev det en bloggkommentar istället.
KRAMAR KRAMAR KRAMAR till dig
Tack finis.
Saringraring,
du måste inte vara så förbaskat duktig. den rätta hustrun/mamman/kollegan/,... är ju DU. I det skick du för tillfället befinner dig. Du är du och du är rätt.
var snäll mot dig själv, ta hand om dig själv och tyck om dig själv.
Kramar i massor!
Skicka en kommentar
<< Home