Att se Älva
Gulle ni. Så ni tror att jag är en älva? Nej, det är jag inte. Tro mig.
Sanningen att säga så blev jag väldigt störd av Älvas närvaro det första dygnet eller så. Hon var ju så piiinsamt medveten om alla sexuella signaler hon sände ut. Och oj som jag analyserade! Hur kommer det sig egentligen att en person utvecklar en så låg självkänsla att hon endast tror att hon duger som objekt? Hur kommer det sig egentligen? Så destruktivt på något vis - men en destruktivitet gömd bakom kluckande skratt och bakåtkastade hårsvall. Bakom tydliga sexuella anspelningar (även då det är uppenbart opassande vill jag tillägga med moralpanikens väktarröst) och ett flirtande utan vad som tycktes urskiljning. Hon måste haft det tufft i livet. Det är ju sorgligt rent av.
Men så tänkte jag som så, att hallåhallå där fru Gson!!! Vem är det jag borde fokusera på egentligen?
Varför blir jag så provocerad av hennes sätt?
Av hennes attribut.
Vad väcker det hos mig?
Varför undviker jag henne?
Varför vill jag inte ens se henne?
Varför har jag ett behov av att göra henne till något skadat, dåligt, smutsigt?
Vad säger det om mig?
Vad säger det om mig?
Inga finsmickrande saker. Det säger att jag är rädd. Rädd för svaghet kanske. Rädd för det bräckliga. Det utagerande. Det destruktiva. Det säger att jag är rädd för vad jag skall se, vem jag skall hitta. Rädd för att komma för nära. Men vem är jag att säga vem hon är? Efter att tittat på henne på avstånd under ett dygn. Utan att ens ha pratat med henne. Vem är jag?
När allt kommer omkring handlar det om ett krasst ställningstagande från min sida. Vill jag att mina rädslor skall få bestämma hur jag skall möta världen? Vill jag att mina rädslor skall få bestämma vad jag ser?
Nej.
Så jag började tänka tvärtom. Började tänka att nyfikenhet är bra. Började tänka att det kunde vara spännande att se henne. Att titta efter Älva och inte efter en fantasibild skapad av något underliggande skruvat behov hos mig själv. Titta efter Älva. Så jag slutade att gå åt ett annat håll. Jag slutade att undvika henne. Slutade att tänka fult och försökte tänka nyfiket istället. Det räcker. Måste inte gå från fult till fint. Nyfiket räcker.
Och nyfiket räckte! Ja, döm om min förvåning när det visade sig att Älva till och med har humor. Hon är rolig! Och spontan. Och levande. Och faktiskt riktigt klok. Trots att hennes sårbarhet fortfarande fick mig att känna en viss oro så kändes det så tydligt: Jag äger inte hennes problem. Jag äger inte någonting alls som är hennes. Det gör hon själv. Jag äger bara mina egna rädslor så hur farligt kan det vara att möta en annan människa?
Nyfiket räcker.
Sanningen att säga så blev jag väldigt störd av Älvas närvaro det första dygnet eller så. Hon var ju så piiinsamt medveten om alla sexuella signaler hon sände ut. Och oj som jag analyserade! Hur kommer det sig egentligen att en person utvecklar en så låg självkänsla att hon endast tror att hon duger som objekt? Hur kommer det sig egentligen? Så destruktivt på något vis - men en destruktivitet gömd bakom kluckande skratt och bakåtkastade hårsvall. Bakom tydliga sexuella anspelningar (även då det är uppenbart opassande vill jag tillägga med moralpanikens väktarröst) och ett flirtande utan vad som tycktes urskiljning. Hon måste haft det tufft i livet. Det är ju sorgligt rent av.
Men så tänkte jag som så, att hallåhallå där fru Gson!!! Vem är det jag borde fokusera på egentligen?
Varför blir jag så provocerad av hennes sätt?
Av hennes attribut.
Vad väcker det hos mig?
Varför undviker jag henne?
Varför vill jag inte ens se henne?
Varför har jag ett behov av att göra henne till något skadat, dåligt, smutsigt?
Vad säger det om mig?
Vad säger det om mig?
Inga finsmickrande saker. Det säger att jag är rädd. Rädd för svaghet kanske. Rädd för det bräckliga. Det utagerande. Det destruktiva. Det säger att jag är rädd för vad jag skall se, vem jag skall hitta. Rädd för att komma för nära. Men vem är jag att säga vem hon är? Efter att tittat på henne på avstånd under ett dygn. Utan att ens ha pratat med henne. Vem är jag?
När allt kommer omkring handlar det om ett krasst ställningstagande från min sida. Vill jag att mina rädslor skall få bestämma hur jag skall möta världen? Vill jag att mina rädslor skall få bestämma vad jag ser?
Nej.
Så jag började tänka tvärtom. Började tänka att nyfikenhet är bra. Började tänka att det kunde vara spännande att se henne. Att titta efter Älva och inte efter en fantasibild skapad av något underliggande skruvat behov hos mig själv. Titta efter Älva. Så jag slutade att gå åt ett annat håll. Jag slutade att undvika henne. Slutade att tänka fult och försökte tänka nyfiket istället. Det räcker. Måste inte gå från fult till fint. Nyfiket räcker.
Och nyfiket räckte! Ja, döm om min förvåning när det visade sig att Älva till och med har humor. Hon är rolig! Och spontan. Och levande. Och faktiskt riktigt klok. Trots att hennes sårbarhet fortfarande fick mig att känna en viss oro så kändes det så tydligt: Jag äger inte hennes problem. Jag äger inte någonting alls som är hennes. Det gör hon själv. Jag äger bara mina egna rädslor så hur farligt kan det vara att möta en annan människa?
Nyfiket räcker.
posted by Saring at 9:08 em
5 Comments:
Man ser vad man vill se. När man orkar se det vackra i allt det fula, när man kan se det goda i det onda, när man kan se lycka i all olycka. Då har man kommit långt, då är man stark. Då ser man en Älva när alla andra ser...en dum blondin kanske. Kram.
Älva eller inte, du är ivf mkt mkt klok Saring :)
//M
Intressant att läsa. Jag håller med de övriga som kommenterat att det är klokt och generöst av dig att orka se personen bakom ytan. Jag hade nog också fått spel och avfärdat henne.
Kommer att tänka på en nyttig kurs som jag gick för - herregud det måste vara tio år sedan, gahh! Vi var bara kvinnor i åldrarna 25-55, cirka 25 stycken. Vi träffades en heldag i veckan under nästan en hel termin, och allt började med ett intensivt lära-känna-varann-internat. Efter detta internat konstaterade jag att jag tyckte direkt illa om tre av de andra deltagarna. Störiga, högljudda, pratsamma ta-plats-personer. När kursen var slut var jag mycket god vän med två av dessa jobbiga människor, för i själva verket var vi mycket lika. Den tredje var fortfarande fruktansvärt irriterande, fast också rätt kul, på lite lagom avstånd sådär.
Så kan det gå! Det var en intressant lärdom för mig, att de man i förstone retar sig allra mest på kanske är de som har mest att ge en. Och att det man provoceras av säger rätt mycket om vem man själv är.
Du är klok och jag är imponerad.
Önskar att jag också klarade av att tänka så.
Hur gör man för att bli sådär klok som du? Jag skulle behöva lite klokskap just nu, eftersom livet är lite i kaos med en lillebror som är jättesjuk i cancer. Skulle så gärna vilja ge honom och hans fantatiska fru lite klokskap, men de är så himla kloka själva så det är svårt att toppa dem. I vilket fall - du är underbar!
Skicka en kommentar
<< Home