Kaffelyrisk med vardagslängtan

Det är jag just nu. Kaffelyrisk. Koffeinet gör något med mig som är fullständigt himmelskt, gladspeedad blir jag - och kreativ. Detta gäller främst förmiddagar då jag kickar igång på ett alldeles förträffligt vis!

Det regnar ute, vilket är helt underbart just idag. Alma är lämnad på dagis och jag har en hel dag för mig själv. På söndag bär det av till Värmland för min del, på utbildning i förhandlingsteknik så idag är jag kompledig och regnet gör att jag bara kan njuta av lugnet och kura. Jag kanske till och med tar mig ett skumbad lite senare!

För en stund sedan pratade jag med Anna i telefon och kunde då konstatera att jag har en stark vardagslängtan för tillfället. Jag längtar till ren och skär vardagsrealism helt enkelt! Det vanliga är annars att jag längtar till helgen, eller till semestern, eller till något annat extraordinärt som bryter av den vanliga lunken men så är det inte nu. Nu vill jag ha den vanliga lunken. Eller, den ovanliga lunken kanske jag skall säga eftersom vi faktiskt aldrig varit i någon vardagslunk tillsammans som föräldrar.

S har varit hemma med Alma i nio månader. Själv var jag hemma med Alma i ett år. Under hennes första år flöt det på riktigt bra, mycket därför att Almaunder var ett så fantastiskt trivsamt och oproblematiskt litet spädbarn och därför att vi var två så fantastiskt lyckliga och harmoniska föräldrar. Hon hade ju äntligen kommit till oss! Dessutom gav alla lyckokänslor mig ett överskott på energi så jag var oförskämt pigg och effektiv. Men tiderna har ändrats och Alma är fortfarande ljuvligt trivsam och oproblematisk men nyfiken och viljestark och uppfinningsrik och kräver helt andra saker av oss idag än för ett år sedan. Hon kräver att jag och S är samspelta på ett annat vis än tidigare. Att vi verkligen kommunicerar och lyssnar till varandras behov. Vi kan inte bara vila i vår gemensamma lycka.

Och dessvärre måste jag nog konstatera att vi under S tid hemma inte riktigt lyckats leva upp till de nya kraven..

Så det har varit lite tufft. Att ändra på roller och rutiner och samtidigt försöka hitta tillbaka till parrelationen. Inte till kärleken, för den finns där alltid, men till kär-leken. Dessutom mitt i en långflytt till en lägenhet som visade sig vara en byggarbetsplats och som har krävt minst lika mycket passning och engagemang av S som Alma. Det har varit tufft att hitta till varandra mitt i förväntningar som kommer i kläm och besvikelser som växer ur skev dialog och outtalade behov. Vi har gått om varandra och ibland krockat. Den ena har behövt socialt umgänge och den andra solitud. Den ena har behövt dialog och den andra har behövt tystnad. Den ena har behövt kramar och den andra luft. Båda har behövt avlastning och Alma har behövt passning och harmoniska föräldrar.

På många sätt har det varit svårt och obalansen har slitit. Inte på något vis kris, men obalans. Många fina stunder, skratt och roligheter förstås. Också. Och helt fantastiskt bra på miljoner vis är det att vi har kunnat få så mycket tid med Alma båda två .Och aldrigaldrig skulle jag valt annorlunda om jag kunnat - men nu längtar jag till jämställdhet även ur ett behovsperspektiv.

För nu! Nu blir plötsligt våra förutsättningar lika.

Jag jobbar heltid
S jobbar heltid
Alma går på dagis

..och däremellan får vi hjälpas åt att få allt att flyta. Och det brukar vi vara bra på. Vi har delat livet i femton år och med åren blivit förträffligt bra på att få vardagsflytet riktigt trivsamt. Visserligen utan barn men det skall nog gå fint med barn också. Grunden är ju så att säga lagd.

Det känns bra.
Vardag.
Jippie!