Hemma

När jag kom för att hämta Almaunder igår på dagis kunde hon knappt se på mig. Ögon fyllda av smärta och svek. Hon skruvade på sig och verkade vilja krypa ur skinnet. Då jag lyfte upp henne i famnen gallskrek hon med en gråt som aldrig förr varit adresserad till mig.

Svikarmamma.

Det var tungt men lungt. Kan man skriva så? Det var som om jag betraktade min egen hjärtsmärta lite på håll men att hjärnan där och då var så mycket mer starkröstad. Jag förstod henne. Och jag respekterade hennes känsla. Jag stod mitt kast men stod också kvar framför henne. Sade, visade att jag är här nu. Mamma är hos dig nu. Som jag har saknad dig min älskling. Mamma är här nu.

Så vände hon. Sakta. Och väl hemma blev hon babisch. En litenliten babisch som skulle ligga i min famn med käcke om sig. Jag fick inte göra någonting, inte gå någonstans.
Mamma! Babisch..
Vill du vara mammas bäbis?
Jaa..
Kom då, älskling.
Så i famnen i en halv minut eller så.
Näää.. Kätta!
Ska du klättra? Ja, gör det!
Nä, babisch..
Okej, du är mammas bäbis.
Nunga!
Skall mamma sjunga?
Jaa.. Oäää, oäää..
Åh, det var en ledsen liten bäbis, kom skall mamma trösta! "Nu i ro somna in.."
osv.. osv..

Läggningen innebar en större närhetskris och idag skall vi fortsätta på temat Återetablera tillit och trygghet.