Röstlös men aldrig mera tröstlös

Jag var i Prag tisdagonsdag och gjorde en insats. Det blev bra och var justprecis så fantastiskt nervkittlande som jag hade hoppats. Känslan inför var lite av slaget skärpta sinnen eller försvinnen. Ja okej då, jag kom på det just nu och det var väl inte helthelt perfekt, men ni fattar.

Det är så nytt för mig det här med att vara arbetsgivarrepresentant. From the head quarters. I mitt tidigare arbetsliv har jag varit opartisk och nu är jag partisk. Det är betydligt svårare att skapa ett tillitsfullt diskussionsklimat när man faktiskt representerar dem som säger nu är det vinna eller försvinna som gäller. Betydligt svårare. Och det är justprecis vad jag gillar det! Svårt är bra. Svårt skärper mina sinnen och gör att jag ger extra. Extraextra. Svårt är stimulerande och euforiskt när de skärpta sinnena leder till att jag gör det svåra så att det ser lätt ut. Då blir svårt lätt. I efterhand. Svårt blir roligt. Roligt är bra.

Men i Prag blev jag väldigtväldigt förkyld. Förkyld med dunder och brak. Och allt har satt sig i halsen så rösten har flugit sin kos vilket förstås leder till att jag inget hellre vill än att ringa upp gamla vänner som jag inte pratat med på alldeles för länge. Just prata vill jag eftersom det inte går. Eller, rättare sagt, jag vill inte prata under rådande omständigheter men jag vill att de rådande omständigheterna inte skall vara så jävla rådande. Om man säger så istället.

Alma var magsjuk igår och har därför varit hemma med mig idag. Hon har varit oförskämt pigg men frågan är hur länge eftersom hon med största sannolikhet blivit smittad av min sjuka under dagen. Det är så jäsikens omöjligt att låta bli att pusspussa på henne i stort sett hela tiden. Nåväl. Min röst har behövt vila men det är sannerligen inte helt enkelt att vara tyst i Almaunders närhet! Hon pratarpratar oavbrutet och det går bara inte att vara tyst. Det går inte att vara tyst när man är kär. Och kär är jag. IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIH!!!!!!!! Så kär.

Vi har så mycketmycket att prata om. Mössor och byxor och kläder över huvud taget och om man skall gå eller hålla eller åka och om det blåser eller regnar, om det är kallt eller varmt och vilken mat vi äter och om den är kall eller varm och när bollibompa kommer och om man egentligen är rädd för räddningsbåten Elias eller inte och vad som kommer innan fyrafem och tre. Ja. Så mycket.

Därför har rösten inte fått vila som den borde men själen har fått mer än tusenfalt tillbaka.

I soffan. Hon kastar sig över mig. Spontant.
Myyyyyys, mamma! Myyyys!
och där. Då. Kommer det. Hon kramar mig hårthårt och säger det vackraste ord jag någonsin hört.
Älskar..
Vad säger du älskling?
Älskar. Mamma.

Svindlande.