Skrytspinn
I.A* tänkte jag på fullaste allvar att det inte skulle vara något problem att frånhålla sig barnskryt om vi fick lyckan att bli föräldrar. Jag tänkte på fullaste allvar att nog för att man älskar sitt barn över allt annat men man FATTAR ju ändå att inte alla andra gör det också. Jag tänkte på fullaste allvar att det liksom var en sak som man som förälskad förälder ändå har koll på.
Nu tänker jag på fullaste allvar att jag verkligenverkligen inte visste vad jag tänkte då.
Det går ju bara inte att hejda sig!! Nej men så här, jag fattar när jag blir tjatig. Jag märker när jag uppenbart har passerat den där gränsen för vad jag faktiskt kan kräva i intresse från omgivningen. Eller, intresse är väl ett för svagt ord. Eufori passar bättre. Vad jag kan kräva i eufori av min omgivning. För det är ju liksom det jag förväntar mig.
Jo då, jag märker såväl när jag närmar mig gränsen, som när jag passerar den som när jag är fullkomligt förlorad i föräldrafrossa. Men det är som om jag förlorar kontrollen. Jag inser det. Det är liksom bara att intellektuellt sett släcka ner, luta sig tillbaka och se sig själv gå under i skrytspinn. För där och då är jag hjälplös.
Mer och mer inser jag att jag beter mig som en riktigt handlöst förälskad tonåring. Ni vet, den värsta sorten. Den som är helt okontaktbar för andra samtal än dem som handlar om den nya kärleken. Visst, det går i perioder och jag kan ha något så när belevade samtal med mina vuxna medmänniskor om vuxna saker som inte handlar om Alma. Ofta. Men när jag förlorar mig..
När jag förlorar mig, då förlorar jag mig fullkomligt. Och om det verkligen inte finns någon särskilt imponerande incident att återge, tro mig, då gör jag mitt bästa för att hitta en!
Ååh, idag ville inte Alma ha på sina stövlar!!
Eh? (osäkert leende lyssnare) Nähä?
Nä, hon blev så aaarg! och då gör hon så här (visar hur argalma ser ut)
Eh? Jaa. Så kan de ju vara. Barnen..
Antiklimax
eller
Alma pratar jättemycket!
Ja, det är roligt när det börjar komma i den åldern.
Ja, hon pratar jättemycket!
Jaha.
Jättemycket.
See your point.
AAAAAAAAAAH, MEN FATTA DÅ!! JÄTTEMYCKET!! HON ÄR HEEELT UNIIIK!!! FATTA!!!
Undrar om det någonsin går över. Hoppas inte. Jag har ju världens mest superfantastiska barn. Klart att det inte går över. Klart att det inte gör.
*Innan Almaunder
Nu tänker jag på fullaste allvar att jag verkligenverkligen inte visste vad jag tänkte då.
Det går ju bara inte att hejda sig!! Nej men så här, jag fattar när jag blir tjatig. Jag märker när jag uppenbart har passerat den där gränsen för vad jag faktiskt kan kräva i intresse från omgivningen. Eller, intresse är väl ett för svagt ord. Eufori passar bättre. Vad jag kan kräva i eufori av min omgivning. För det är ju liksom det jag förväntar mig.
Jo då, jag märker såväl när jag närmar mig gränsen, som när jag passerar den som när jag är fullkomligt förlorad i föräldrafrossa. Men det är som om jag förlorar kontrollen. Jag inser det. Det är liksom bara att intellektuellt sett släcka ner, luta sig tillbaka och se sig själv gå under i skrytspinn. För där och då är jag hjälplös.
Mer och mer inser jag att jag beter mig som en riktigt handlöst förälskad tonåring. Ni vet, den värsta sorten. Den som är helt okontaktbar för andra samtal än dem som handlar om den nya kärleken. Visst, det går i perioder och jag kan ha något så när belevade samtal med mina vuxna medmänniskor om vuxna saker som inte handlar om Alma. Ofta. Men när jag förlorar mig..
När jag förlorar mig, då förlorar jag mig fullkomligt. Och om det verkligen inte finns någon särskilt imponerande incident att återge, tro mig, då gör jag mitt bästa för att hitta en!
Ååh, idag ville inte Alma ha på sina stövlar!!
Eh? (osäkert leende lyssnare) Nähä?
Nä, hon blev så aaarg! och då gör hon så här (visar hur argalma ser ut)
Eh? Jaa. Så kan de ju vara. Barnen..
Antiklimax
eller
Alma pratar jättemycket!
Ja, det är roligt när det börjar komma i den åldern.
Ja, hon pratar jättemycket!
Jaha.
Jättemycket.
See your point.
AAAAAAAAAAH, MEN FATTA DÅ!! JÄTTEMYCKET!! HON ÄR HEEELT UNIIIK!!! FATTA!!!
Undrar om det någonsin går över. Hoppas inte. Jag har ju världens mest superfantastiska barn. Klart att det inte går över. Klart att det inte gör.
*Innan Almaunder
posted by Saring at 7:27 fm
6 Comments:
Klart det inte går över!!! Eller, kanske när de är 14 år och slänger igen dörrar, tiger ihjäl en eller skriker åt en och är så där allmänt tonårscharmiga.
Äsch, man hittar säkert något gulligt i det också.
Kram!
Det går inte över ens när de är fjorton. Jag satt just och funderade över att skriva ett skrytsamt blogginlägg om min fjortonåring, som faktiskt är ett geni. Som jag har fött!
mina barn är genomfenomenala underverksgenier allihop. och dessutom är de toksöta, dundercharmiga och bästbäst mest hela tiden.
klart jag vill dela med mig av deras storhet till de stackare som inte får umgås med fenomenalingarna dagligdags.
Och de som inte förstår mina barns rättmätiga plats i universums mitt, dem tycker jag uppriktigt synd om.
hehehe...Du beskriver väldigt, väldigt träffande hur jag pratat om Agnes...och visst är det märkligt hur omgivningen inte tycksa vara alls lika imponerad och intresserad....
Iiiiihhh. Jag som trodde att jag upplevt det från andra sidan och därför aldrig skulle vara dum nog att falla för frestelsen att bete mig så själv - dvs. om jag var lycklig nog att få barn. En illusion är krossad. Jag håller dig ansvarig...
Haha, Ribbolita! "Glöm din dröm" som jag så tufft brukade uttrycka det som tonåring :-)
Och appropå tonåringar, Ö-helena! Jag U*MANAR (du får ersätta *:et med valfritt t eller två p) dig att skriva ett översvallande tillika ohämmat skrytinlägg, ja helt enkelt att gå i skrytspinn över din genialiska fjortonåring. GÖR DET! GÖR DET! GÖR DET!
Skicka en kommentar
<< Home