Inte en chans. Eller okej då. EN, men aldrigaldrig mer!
Minsann om jag inte blivit utmanad! Så håll i hatten här kommer de..
8 saker jag inte ger en chans
1. Sauterad njure
Nej men det är inget skämt. Det är sant. Vi gick på gourmetrestaurang, jag och maken. Fint var det och gott var det och vi kände oss så där belevade och mallgrodiga som bara de som vet med sig att de egentligen inte hör hemma där, kan göra. Och då kom den in, den lilla sauterade njuren. Spännande! utbrast S och vi båda högg in på inälvsbitarna som låg framför oss. Latrin! utbrast jag.
Eller för att citera Max von Sydow i Noréns Och ge oss skuggorna. "Jag har ätit njure så ofta, jag börjar känna mig som piss!"
Så okej, jag har gett det en chans. Men aldrigaldrig mer.
2. Spinning
Jag följde ju med den dåvarande vännen på spinning. Märk väl, den dåvarande vännen. Okej, det där blev mer dramatiskt än det skulle. Hursomhelst. Upp på spinningcykeln och så iväg. Redan när jag såg instruktörens galna blick visste jag att vi skulle cykla åt helvete men det kändes för sent för att vända. Så började hon skrika. Skitmycket. Liksom med en gång innan jag ens hunnit vänja mig vid henne. JA KOM IGEN NU NU KÖÖÖR VI!!! KÄÄÄÄÄMPA!!! NU KOMMER BACKEN GOGOGOGOO!!! KOM IGEN, FORTARE KAN NI!!! Och jag började cykla som en galning. En väldigt nervös och obekväm galning, men ändock. En galning. I sisådär två minuter. Tills människan började skrika att vi skulle klättra. KLÄTTRA?!! Så fan att jag klättrar! Jag cyklar och jag cyklar fort och det skall du vara jävligt nöjd med! Tänkte jag. Och då lade jag av. Jag tänker fan inte klättra. Jag skall söndagscykla. Bli provocerad du bara. Det bränner som eld i mitt arsle efter två minuter och du skriker som en galning, nej tack. Jag skall söndagscykla och när jag är trött på det skall jag sätta mig och äta picnic. En picnic full av fett. Fettpicnic. Så klättra själv. Skriktant.
Så okej, jag har gett det en chans. Men aldrigaldrig mer.
3. Homeparty
Det händer då och då att jag får frågan om jag ändå inte skulle vilja ha lust att kanske komma på ett litet homeparty. Smyckeparty eller plastbunksparty eller klädparty eller underklädesparty. Men nej det skulle jag ändå inte vilja ha lust med. Jag var på ett en gång. Jag var på ett lergodsparty. Smaka på ordet. Lergodsparty. Det var i början av nittiotalet och jag hade väldigt lite pengar men ett väldigt stort behov av att få vänner eftersom jag just flyttat till Maschta för att leva med S. Det är så märkligt, men jag minns det där partyt så väldigt väl. Jag minns att de sålde kryddor från provence och handmålat lergods. Storsäljaren var en liten fult gul platta med vindruvsklasar dekorerade på, vilken man skulle ha vid sidan om spisen. Vad har man en slik platta till, undrar du kanske? Man har den till att lägga ifrån sig sleven på som man rörde i grytan med. En handmålad slevläggningsplatta förstås! Storsäljare. Jag kom därifrån helt utan pengar, men med en ful handmålad liten kruka innehållandes kryddor från provence. Istället. Och inte speciellt många fler vänner. Det kändes sådär.
Min bild av homeparties är att allt som säljs där är fult men man tycker så synd om stackaren med det sorgliga homepartyjobbet att man gör av med sina pengar på desperata tvångsbeställningar och därefter lovar man sig själv att även om man har gett homparties en chans, så aldrigaldrig mer.
4. Arenakonsert med Bruce Springsteen
På denna punkt är jag och S helt och fundamentalt oense. Bruce Springsteen är enligt mitt förmenande den yttersta formen för gubbrock. Musiken landar som en tråkbrölig svettgröt i hjärnbarken och jag vill fly. Fly. Därtill kan läggas att min rygg helt enkelt är i för risigt skick för att fixa arenakonserter samt att jag faktiskt äntligen är så gammal och trygg att jag med stark röst kan säga att jag faktiskt inte uppskattar klassiska livekonserter över huvud taget (undantaget små, intima klubbspelningar för sittande bord förstås) så musikdyrkare jag är! Och snackar vi då samtidigt Bruse Gnet och arenakonsert så blir min ståndpunkt så makalöst lekande lätt.
Över
min
döda
kropp.
Har aldrigaldrig gett det en chans och kommer aldrigaldrig heller så att göra.
5. Aerobics
Jag vet inte hur många gånger jag hört kommentaren Nä men åååh, det är bara att träääna! Jag looovar, du lär dig jääättesnabbt! Jag vet ett sååå bra grundpass där stegen är jättelätta och du skall seee att det lossnar om du bara ger det en chans. Du har bara inte gett det en chaaans! Jo. Det har jag. Jag kan inte. Jag kan inte spegelvända rörelserna i skallen. Det blir fel. Jag gör konstigt. Jättekonstigt. Och så börjar jag gråta. Det är sant. När jag provar aerobics blir jag helt psöjkisk och börjar lipa. Jag kan inte. Jag kan inte spegelvända rörelserna i skallen och göra dem rätt. Det blir fel. Jag gör konstigt. Tro mig. Sluta tjata.
Jag har gett det chanser. Aldrigaldrig mer. Dessutom får jag tvångstanken att om jag skulle försöka mig på skiten igen, måste jag köpa en riktig jumpadräkt med tights, skärp och benvärmare till och hur skulle det se ut? Jättekonstigt. Helt psöjkiskt.
6. Floomrider eller vad det nu heter
Jag är bra på karuseller. Riktigt bra. Jag tycker att det är väldigtväldigt roligt att åka karusell. När jag var liten tyckte jag däremot inte att det var roligt med karusell men det tyckte min familj. När vi var på Liseberg skulle hela familjen åka Floomrider. Jag har ingen aning om den faktiskt heter så, men det är det namn jag minns och karusellhelvetet går ut på att man sitter i stockar och avslutningsvis åker ut för något slags vattenfall och alla blir sådär tokigt genomblöta. Alla i min familj tyckte att Floomrider var världens roligaste karusell, det är så jag minns det. För mig innebar Floomrider ingenting annat än ren och skär dödsångest. Jag var övertygad om att jag faktiskt skulle dö i samma stund som den där förbannade stocken gled ut över kanten till avslutningsfallet. Och jag blev lika förvånad varje gång jag insåg att jag faktiskt bara blev mer eller mindre nerskvätt men inte en enda gång den minsta antydan till död. Idag åker jag så gott som allt. Loopar och bergbanor och slänggungor hit och dit. Men en sak har jag bestämt mig för och detta av en enda anledning - och det för att hedra mitt stackars dödsrädda lilla barnjag. Aldrig mera Floomrider. Inte en chans. Aldrigaldrig mer.
7. Avrakade ögonbryn ersatta av påmålade dito alldeles för högt upp
Ja vad skall jag säga? Jag skulle se jättejättekonstig ut i dem. Jag gillar mina ögonbryn väldigt mycket, kanske ovanligt mycket tillochmed. Jag har en nära relation till mina ögonbryn och tanken på att ersätta dem med ett par hårda kajalbågar.. Nej, det gör för ont. Dessutom - man ser ju så förvånad ut! Och jag vill åtminstone se ut som om jag har koll på läget.
8. Idoluttagningen.
Faktiskt. Bara så.
//
Jag utmanar Majolika - välkommen bäjbi!
8 saker jag inte ger en chans
1. Sauterad njure
Nej men det är inget skämt. Det är sant. Vi gick på gourmetrestaurang, jag och maken. Fint var det och gott var det och vi kände oss så där belevade och mallgrodiga som bara de som vet med sig att de egentligen inte hör hemma där, kan göra. Och då kom den in, den lilla sauterade njuren. Spännande! utbrast S och vi båda högg in på inälvsbitarna som låg framför oss. Latrin! utbrast jag.
Eller för att citera Max von Sydow i Noréns Och ge oss skuggorna. "Jag har ätit njure så ofta, jag börjar känna mig som piss!"
Så okej, jag har gett det en chans. Men aldrigaldrig mer.
2. Spinning
Jag följde ju med den dåvarande vännen på spinning. Märk väl, den dåvarande vännen. Okej, det där blev mer dramatiskt än det skulle. Hursomhelst. Upp på spinningcykeln och så iväg. Redan när jag såg instruktörens galna blick visste jag att vi skulle cykla åt helvete men det kändes för sent för att vända. Så började hon skrika. Skitmycket. Liksom med en gång innan jag ens hunnit vänja mig vid henne. JA KOM IGEN NU NU KÖÖÖR VI!!! KÄÄÄÄÄMPA!!! NU KOMMER BACKEN GOGOGOGOO!!! KOM IGEN, FORTARE KAN NI!!! Och jag började cykla som en galning. En väldigt nervös och obekväm galning, men ändock. En galning. I sisådär två minuter. Tills människan började skrika att vi skulle klättra. KLÄTTRA?!! Så fan att jag klättrar! Jag cyklar och jag cyklar fort och det skall du vara jävligt nöjd med! Tänkte jag. Och då lade jag av. Jag tänker fan inte klättra. Jag skall söndagscykla. Bli provocerad du bara. Det bränner som eld i mitt arsle efter två minuter och du skriker som en galning, nej tack. Jag skall söndagscykla och när jag är trött på det skall jag sätta mig och äta picnic. En picnic full av fett. Fettpicnic. Så klättra själv. Skriktant.
Så okej, jag har gett det en chans. Men aldrigaldrig mer.
3. Homeparty
Det händer då och då att jag får frågan om jag ändå inte skulle vilja ha lust att kanske komma på ett litet homeparty. Smyckeparty eller plastbunksparty eller klädparty eller underklädesparty. Men nej det skulle jag ändå inte vilja ha lust med. Jag var på ett en gång. Jag var på ett lergodsparty. Smaka på ordet. Lergodsparty. Det var i början av nittiotalet och jag hade väldigt lite pengar men ett väldigt stort behov av att få vänner eftersom jag just flyttat till Maschta för att leva med S. Det är så märkligt, men jag minns det där partyt så väldigt väl. Jag minns att de sålde kryddor från provence och handmålat lergods. Storsäljaren var en liten fult gul platta med vindruvsklasar dekorerade på, vilken man skulle ha vid sidan om spisen. Vad har man en slik platta till, undrar du kanske? Man har den till att lägga ifrån sig sleven på som man rörde i grytan med. En handmålad slevläggningsplatta förstås! Storsäljare. Jag kom därifrån helt utan pengar, men med en ful handmålad liten kruka innehållandes kryddor från provence. Istället. Och inte speciellt många fler vänner. Det kändes sådär.
Min bild av homeparties är att allt som säljs där är fult men man tycker så synd om stackaren med det sorgliga homepartyjobbet att man gör av med sina pengar på desperata tvångsbeställningar och därefter lovar man sig själv att även om man har gett homparties en chans, så aldrigaldrig mer.
4. Arenakonsert med Bruce Springsteen
På denna punkt är jag och S helt och fundamentalt oense. Bruce Springsteen är enligt mitt förmenande den yttersta formen för gubbrock. Musiken landar som en tråkbrölig svettgröt i hjärnbarken och jag vill fly. Fly. Därtill kan läggas att min rygg helt enkelt är i för risigt skick för att fixa arenakonserter samt att jag faktiskt äntligen är så gammal och trygg att jag med stark röst kan säga att jag faktiskt inte uppskattar klassiska livekonserter över huvud taget (undantaget små, intima klubbspelningar för sittande bord förstås) så musikdyrkare jag är! Och snackar vi då samtidigt Bruse Gnet och arenakonsert så blir min ståndpunkt så makalöst lekande lätt.
Över
min
döda
kropp.
Har aldrigaldrig gett det en chans och kommer aldrigaldrig heller så att göra.
5. Aerobics
Jag vet inte hur många gånger jag hört kommentaren Nä men åååh, det är bara att träääna! Jag looovar, du lär dig jääättesnabbt! Jag vet ett sååå bra grundpass där stegen är jättelätta och du skall seee att det lossnar om du bara ger det en chans. Du har bara inte gett det en chaaans! Jo. Det har jag. Jag kan inte. Jag kan inte spegelvända rörelserna i skallen. Det blir fel. Jag gör konstigt. Jättekonstigt. Och så börjar jag gråta. Det är sant. När jag provar aerobics blir jag helt psöjkisk och börjar lipa. Jag kan inte. Jag kan inte spegelvända rörelserna i skallen och göra dem rätt. Det blir fel. Jag gör konstigt. Tro mig. Sluta tjata.
Jag har gett det chanser. Aldrigaldrig mer. Dessutom får jag tvångstanken att om jag skulle försöka mig på skiten igen, måste jag köpa en riktig jumpadräkt med tights, skärp och benvärmare till och hur skulle det se ut? Jättekonstigt. Helt psöjkiskt.
6. Floomrider eller vad det nu heter
Jag är bra på karuseller. Riktigt bra. Jag tycker att det är väldigtväldigt roligt att åka karusell. När jag var liten tyckte jag däremot inte att det var roligt med karusell men det tyckte min familj. När vi var på Liseberg skulle hela familjen åka Floomrider. Jag har ingen aning om den faktiskt heter så, men det är det namn jag minns och karusellhelvetet går ut på att man sitter i stockar och avslutningsvis åker ut för något slags vattenfall och alla blir sådär tokigt genomblöta. Alla i min familj tyckte att Floomrider var världens roligaste karusell, det är så jag minns det. För mig innebar Floomrider ingenting annat än ren och skär dödsångest. Jag var övertygad om att jag faktiskt skulle dö i samma stund som den där förbannade stocken gled ut över kanten till avslutningsfallet. Och jag blev lika förvånad varje gång jag insåg att jag faktiskt bara blev mer eller mindre nerskvätt men inte en enda gång den minsta antydan till död. Idag åker jag så gott som allt. Loopar och bergbanor och slänggungor hit och dit. Men en sak har jag bestämt mig för och detta av en enda anledning - och det för att hedra mitt stackars dödsrädda lilla barnjag. Aldrig mera Floomrider. Inte en chans. Aldrigaldrig mer.
7. Avrakade ögonbryn ersatta av påmålade dito alldeles för högt upp
Ja vad skall jag säga? Jag skulle se jättejättekonstig ut i dem. Jag gillar mina ögonbryn väldigt mycket, kanske ovanligt mycket tillochmed. Jag har en nära relation till mina ögonbryn och tanken på att ersätta dem med ett par hårda kajalbågar.. Nej, det gör för ont. Dessutom - man ser ju så förvånad ut! Och jag vill åtminstone se ut som om jag har koll på läget.
8. Idoluttagningen.
Faktiskt. Bara så.
//
Jag utmanar Majolika - välkommen bäjbi!
posted by Saring at 9:20 em
13 Comments:
*ASG*
Det här var det roligaste jag läst på länge!!
Fniss! Jag har gått och skrattat hela förmiddagen! Fantastiskt rolig läsning!
Kram!
Alltså, jag som älskar att cykla har all förståelse för att du dissar spinning.
Jag kan acceptera din motvilja mot Bruce och jag har inga som helst problem att greppa att du dissar försäljningsfikan hemma hos folk du inte känner.
Aerobics har jag aldrig egentligen sett en anledning att prova, utom möjligen för att träffa tjejjer, men dels är jag redan lyckligt gift, och dels vet ju alla att grabbar som tränar aerobics egentligen föredrar andra grabbar. Åtminstone i sådan utsträckning att det blir rätt meningslöst att gå dit för att ragga.
Flummrajdern är inte heller svår att dissa. Det finns många åkattraktioner som faktiskt saknar existensberättigande.
Varför skulle man ens få för sig att raka av sig ögonbrynen eller se på Idol?
Men...
Du skriver om något som var "fult gult".
Är det möjligt frågar jag mig?
Tack vare följa-john-leken med utmaningar hit och dit hittade jag den här sidan. Sicken tur!
En människa som snott mina ord och tankar och behandlar dem som sina!?
Måste nog bevaka utvecklingen här framöver.
Återkommer. :-)
Hahaha! Arenakonserter är verkligen inget kul. Men! Bruce Springsteen var faktiskt bra i slutet på 70-talet! Tro det eller ej. Du borde ge hans tidiga skivor en chans (min favorit är "The Wild, the Innocent, and the E Street Shuffle"), men arenakonserterna slipper du givetvis :)
Tina o Kicki: Tack för komplimanger :-)
Isidor: Jo det är möjligt. När den gula blir förorenad av en slags smutsblå nyans och allt bara blir läbbigt dassigt. Då är det fult.
Pipopp: Så glad jag blir! Välkommen tillbaka.
Ö-helena: S är Bruce-fan av den äldre skolan. Det är BARA de tidiga plattorna som är aktuella hemma. Eller snarare obskyra tidiga bootlegversioner.. Problemet för mig är att jag verkligenverkligen hatar rocksaxofon, så är det bara. Och Bruce öht.. Vill du ha några riktigtriktigt bra bootlegversioner enl. S:s förmenande så hör av dig bara. Jag fixar! Bara känslan av att frakta musiken UT ur mitt eget hem känns bra för min del. :o)
Vrålkul, härligt att få skratta!!
Jag ger heller inga andra av dessa en chans utom spinning och Idols.
Jag skrattar så jag har kramp!!
Instämmer gråtskrattandes i både Brusan och spinning.
*asg*asg*asg*
//M
Kära Saring, din kastade handske ska plockas upp av mig, var så säker! (Är det just åtta grejer? Hmmm måste fundera lite!)
Haha, skönt att få skratta lite (mycket), det var ett tag sen!
Jag tror ändå att det finns en värre gubbrockarform, ärligt talat. Chicagoblues av gubbmagade föredettingar som inte orkar hitta på något bättre. Det tror jag är den yttersta och tristaste formen av sinande kreativitet och ett krampaktigt grepp om de sista ackorden i rockvärlden.
Fast jag måste erkänna att Bruce nockade mig totalt med Teenth avenue freeze out en gång i tiden. Och även om jag också fullkomligt avskyr de där storkonserterna så är han den enda som faktiskt klarar av det. Om du frågar mig.
Hälsar
Saring, angående ögonbryn målade i pannan får jag en mäktig flashback!
"Jag eeelskar blåmår..."
och
"Er dy gravit...? dy er zå runt om schinterna...."
Zååå zniggt met ekonbrin!
puzz!
Saring!
Jag skrattar så det gör ont i den ömma mörbultade magen. Du lyckades få en ledsen Mariamamma på banan igen, tack för det.
Kram
Mina ögonbryn är heliga men jag har haft ett Tupperwareparty, en upplevelse vill jag lova.
Skicka en kommentar
<< Home