Urskrivning

Jag har en massa saker jag skulle behöva urskriva mig. Problemet med det är att det kan vara svårt att veta vart jag skall börja och det blir mig snarare övermäktigt. Och först tänkte jag skriva att det handlar om jobbet, men det gör det verkligen inte alls. Det handlar om mig. Mitt liv. Mitt sätt att hantera mitt jobb och mitt liv. Det handlar om mig.

Det ena jag skulle behöva urskriva mig är mitt behov av ett stimulerande och kvalificerat arbete kontra mitt behov av att vara en väldigtväldigt härvarande Almamamma så jag börjar väl där. Och det här är svårt. Oerhört svårt. Det är så svårt att jag faktiskt blir blockerad och inte ens förstår hur jag skall kunna sätta ord på det här..

Jag älskar mitt jobb. Jag älskar jobbet som en faktisk företeelse och jag älskar drömmen om mitt jobb, eller företaget snarare. Drömmen om att vara del av ett svindlande gränslöst sammanhang där vad som helst är möjligt om man bara satsar och vet hur man vill ha det. Även om jag innerst inne vet att den drömmen verkligen bara är en dröm, har jag fallit för känslan som drömmen ger. Jag är fast. Jag tycker om det jag får av- och det jag ger mitt jobb.

Samtidigt.

Det här engagemanget slukar mig. I början tyckte jag att det gick väldigt fint att vara härvarande både på jobbet och med Alma, det ena konkurrerade inte ut det andra och jag kände att det finflöt. Inte ens resandet var ett problem eftersom det så tydligt fungerade både för mig och familjen.

Så är det inte längre. Just nu är jag inne i en tuff period på arbetsplatsen med rollförvirring, konkurrens och en kommunikationskvalitet mellan mig och min chef som raskt pendlar mellan bästaste bästa till sämstaste sämsta. Precis enligt handboken i vilken gruppmodell som helst, jovisst, men eftersom jag verkligenverkligen vill att det här jobbet skall funka, tar jag det väldigt personligt. Min sociala självkänsla är också ganska tilltufsad från tiden hos min förra arbetsgivare, vilket gör att jag därtill är lite paranoid och överanalyserar friskt. Jag har dessutom, som tidigare beskrivits, mångamånga bollar att hålla i luften samtidigt och stressen surrar som en bisvärm i mellangärdet. Så jo, jag har det tufft.

Och detta går just nu ut över Alma. Det går ut över den människa som behöver mig mest av allt i världen. Det går ut över mitt sätt att vara mamma och det går ut över min härvaro som blir till därvaro. Just nu lever jag med jobbet nästan hela tiden. Jag är splittrad, ofokuserad. Tankarna far iväg oavbrutet och samtidigt som jag blir så jävla förbannad på mig själv att jag inte bara kan stänga av och vara med Alma så går det inte. Bisvärmen surrsurrar och snurrar igång mig till toppspinn. Jag förlorar humöret för småsaker och det är inte likt mig. Jo, det är likt mig att förlora humöret, men inte med Alma. Med Alma är det olikt mig. Jag fräser till och jag blir fysiskt kantig och - kanske inte hårdhänt, men omjuk. Och det känns inte alls bra. Det känns dåligt.

Men så tänker jag då för mig själv - och det är här det blir svårt - skulle jag vilja ha det annorlunda? Skulle jag vilja ha ett mindre krävande jobb till förmån för min relation med Alma. Till förmån för att jag skulle kunna vara mycketmycket mer med henne? Till förmån för att jag verkligenverkligen skulle kunna se och finnas och stötta och dela? Och fan. Jag tror svaret är nej. Jag kan inte se det jobbet framför mig.. Jag kan inte se mig själv befinna mig i en yrkesroll där jag inte får använda alla mina resurser, där jag inte får utmaningar, där jag inte får tänja mina gränser. Jag kan inte se det framför mig.

Och samtidigt skriker min själ. Alma då?

Nej, fan. Jag kan inte skriva mer idag.