Svårare än recept
Vissa saker är jobbiga att få på pränt. Ibland är det mycket lättare att till exempel skriva ett käckt receptinlägg än att till exempel skriva ner de tankar som egentligen upptar en ansenlig del av ens vakna tid. Ibland.
En sådan jobbig sak skulle kunna vara att det kanske fanns en liten dröm om att slippa gå till Cura för syskon. Att det kanske fanns en liten dröm om att vi kunde få lov att klara vår lyckligafamiljenutökning på alldeles egen hand. Trots att det finns små färdiga embryon i vänt. I frysen.
Att det kanske fanns en förhoppning om att vår bästa tid är från och med Alma. Och det är klart att den är. Oavsett. Detta vet vi. Men det kanske fanns en liten tid då vi äntligen fick hopp och lyckobubblor i magen. Då vi kunde prata och fnissa och mysa med tankar. Finhemliga tankar om oss som världens finbästaste lilla familj som verkligen älskar att vara just familj så mycket att vi så gärnagärna vill vara en STÖRRE.
Att vi kanske för en liten stund trodde att det kanske var alldelesalldeles tillåtet att önska sig syskon tätt och fint men samtidigt avklarat utan en massa doktorer och nära och kära som vill så väl men som ändå trots allt kommer för näranäranära eftersom vi alldeles egentligen vill klara oss själva. Klara oss själva på ett världens-bästa-hemliga-klubb-aktigt-vis.
Och kanske att de där rosabubbliga lyckotankarna och hemligaklubbenkänslorna mer och mer har börjat bytas ut mot tråktrista uttjatade psykologiska försvar och försök till mental fokusomställning. Och ett och annat onödigt slag i huvudet. Av den där jävla infertilitetshäxan.
Det finns saker som är jobbigare att skriva om än recept på kvällsmat.
En sådan sak skulle kunna vara att ännu en gång i livet behöva uppleva att gå över tiden med en ansenlig mängd dagar när det ända sedan Almas ankomst varit som en klocka. Att ännu en gång i livet behöva kämpa med tänkomtankar och sötprat och visstvoredetvälanunderbart och varförinteegentligen och dethänderjuemellanåt och smyghänderpåmagen för att S L U T L I G E N ta det där jävla testet och inse att det enda som verkligen växte var min näsa.
Däremot är min PCO tillbaka. Syns det mig. Välkommen.
En sådan jobbig sak skulle kunna vara att det kanske fanns en liten dröm om att slippa gå till Cura för syskon. Att det kanske fanns en liten dröm om att vi kunde få lov att klara vår lyckligafamiljenutökning på alldeles egen hand. Trots att det finns små färdiga embryon i vänt. I frysen.
Att det kanske fanns en förhoppning om att vår bästa tid är från och med Alma. Och det är klart att den är. Oavsett. Detta vet vi. Men det kanske fanns en liten tid då vi äntligen fick hopp och lyckobubblor i magen. Då vi kunde prata och fnissa och mysa med tankar. Finhemliga tankar om oss som världens finbästaste lilla familj som verkligen älskar att vara just familj så mycket att vi så gärnagärna vill vara en STÖRRE.
Att vi kanske för en liten stund trodde att det kanske var alldelesalldeles tillåtet att önska sig syskon tätt och fint men samtidigt avklarat utan en massa doktorer och nära och kära som vill så väl men som ändå trots allt kommer för näranäranära eftersom vi alldeles egentligen vill klara oss själva. Klara oss själva på ett världens-bästa-hemliga-klubb-aktigt-vis.
Och kanske att de där rosabubbliga lyckotankarna och hemligaklubbenkänslorna mer och mer har börjat bytas ut mot tråktrista uttjatade psykologiska försvar och försök till mental fokusomställning. Och ett och annat onödigt slag i huvudet. Av den där jävla infertilitetshäxan.
Det finns saker som är jobbigare att skriva om än recept på kvällsmat.
En sådan sak skulle kunna vara att ännu en gång i livet behöva uppleva att gå över tiden med en ansenlig mängd dagar när det ända sedan Almas ankomst varit som en klocka. Att ännu en gång i livet behöva kämpa med tänkomtankar och sötprat och visstvoredetvälanunderbart och varförinteegentligen och dethänderjuemellanåt och smyghänderpåmagen för att S L U T L I G E N ta det där jävla testet och inse att det enda som verkligen växte var min näsa.
Däremot är min PCO tillbaka. Syns det mig. Välkommen.
posted by Saring at 10:01 em
7 Comments:
Så har även lilla jag hittat hit till din fina blog. Läser och minns med sorg mina egna infertilitetshäxedagar. Känner så väl igen mig. Aldrig vara hemlig, nära o kära som menar så väl men som blir så intensiva.
Och du! Aldrig har någon kunnat förklara endosmärtan som du, tack, min käre T förstod någorlunda äntligen.
Även jag har hamnat i blogfebern och lånar Miltons sida, kom gärna på besök.
Varma & goa hälsningar från Maria
Kärastevännen!
Hon har tagit nån sorts halvnelson på dig, infertilitetshäxan alltså. Och jag förstår så väl, för plötsligt har de allra mest konstiga tankar slagit rot även hos mig. Tänkom-tankar. Tänkom-tankar som man inte har haft på bra länge och som bara dyker upp för att man slappnar av och inte tror att man behöver försvara sig.
Nåja, det som inte händer i sovrummets dunkel får man väl fixa hos läkaren. Och det tar väl kortare tid än förra gången att acceptera det.
Jättekramar från din tänkom-men-inte-alls-infertil-syster.
ja, du. Snart få vi i alla fall ses, kramas och förbanna varandras och våra egna häxor - var och en på sitt vis. Det känns skönt att veta. Tills dess... kram.
Ja, trots att jag bär på något fantastiskt finns de där tankarna i mitt huvud.
Tänk om min kropp nu fattar vad det är som händer, tänk om vi sedan bara behöver låta bli och skydda oss för att få den där stora familjen jag drömmer om, den som vi nog inte kommer att ha varken råd eller ork att fixa om det ska vara en sådan här kamp för varje barn.
Tänk om man bara kunde få en enda bonus, så kan ma kämpa livet ur sig för de andra.
finskc det embryon trykcer jag man ska anvädna dom
leve embryo
det säjer jag nu
yo
Hon är grym, häxan, när hon spärrar ut klorna och griper tag i oss. Jag känner samma innerliga längtan efter att få klara av allt själv. Utan läkare. Utan mediciner, undersökningar och grusade drömmar. De få stunder när häxan inte är närvarande känns det som om det skulle kunna funka...men sen kommer hon. River och sliter i en. Grusar alla drömmar. Fan, va elak hon är!! =(
Känner igen dina tankar så väl. Längtat har börjat ta ett ordentligt tag om mig nu oc även om vi inte aktivt försöker så vet jag någonstans inom mig att även om vi gjorde det skulle det inte spela någon roll...
Tänker på dig.
Skicka en kommentar
<< Home