Rymdresa

Min plats i universum ja. Det var den jag hade hittat genom Almaunder. Och nu har jag blivit tvungen att resa därifrån för en mycketmycket fulare plats. Och liksom bara hälsa på skymtvis i lyckoland. Vem blir munterglad av sådant? Jag har alltså ofrivilligt färdats i rymden från ljuvliga lyckoland till en fulplanet befolkad av styggstressade människor med en faiblesse för syndabockstänkande och sättaditstrategier. Blärk. Hur gick det till? Hur blev det så? Hur blev min arbetsplats en så osympatisk ställe?

Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen: Jag vantrivs med att eländesblogga. Jag vill inte lorta ner cyberspace med tristtankar och moloket dysterdrift så därför håller jag mig oftast borta. Jag har ingen inspriation, då jag inte är typen som trivs och drivs av negativ energi. Negativitet får mig bara att gå i däck mentalt. Jag blir långsam och trög och vresig och vrång. En trist typ helt enkelt.

Nu har jag jullov och det känns bra, samtidigt som jag är orolig för vad som komma skall. Hur andra sidan nyår kommer att te sig. Jag vet att jag borde njuta av nuet och suga i mig så mycket Almavara som bara är möjligt - och tro mig, jag jobbar på det. Men oron finns där som en isande liten bit i hjärtat. Jag känner en bekymring och vilsenheten gör att jag har svårt att hitta strategier. Och jag brukar vara en jäkel på strategier. De hjälper mig att hitta rätta riktigningen, att fokusera på de saker som för mig framåt. Inte älta. Jag är ingen ältare. Alls. Men detta är något annat. Iset i bröstet handlar om sådant jag inte rår över. Om kollegor som inte är snälla (eller singularis egentligen. EN kollega som inte är snäll. Alla andra är mer eller mindre jättesnälla men de försvinner liksom lite i skuggan från Morran) och om en chef som har tappat makten och vars svartochvittänkande går ut över den som eventuellt inte kan lova livstids lojalitet. Över mig alltså. Från topp till bott på tre röda sekunder i popularitetsrankingen.

Och visst, det där superjobbet kanskekanske blir mitt, men det som var så bråttombråttom och kanske bara skulle rassla till och så vips var jag anställd krånglade till sig lite. Så nu har jag gjort bort mig genom att prata med jobbet jag har ju så förbenat svårt med dold agenda och alla tror att om det blir av så kommer det att gå fortfort och alla väntar på att jag när som helst säger morsningochgood bye. För den snälla vikarien kan ju bara fortsätta och det skulle ju verkligen passa alla. Men nu tar det nog mycket längre tid så jag och jobbet kommer att befinna oss i limbo tillsammans. Ett tag till verkar det som. Och under den tiden kommer min svartellervittänkande chef göra sitt bästa för att lägga till så många minus på Saringlistan som möjligt. Det är iallafall så det känns. Kanske är jag orättvis, det får tiden utvisa.

Men nu är det som sagt jullov för min del. Så nu är det dags att lägga oron i träda. Och alldeles snart skall jag och min lilla men ack så naggande goda familj bege oss ut i stadens julvimmel för att införskaffa årets klappar. Vi gör allt i ett svep, inte en massa hattande och duttande med "en-klapp-här-och-en-klapp-där-och-bäst-att-börja-redan-i-juli-för-då-är -det-ju-så-bra-rea-framförhållning". Nännämänsan. Elva klappar skall införskaffas, planen är lagd och förhoppningsvis är det bara att ta ett djupt andetag och köra ett svettpass så att snön under våra fötter skulle ha smält om det nu hade varit någon vinter att tala om. Alla är vi nyss utfodrade så något blodsockerfall lär det heller inte bli inom vårt lilla gäng. Kanske går allt smidigt och bra. Kanske kan vi tillochmed kosta på oss att skratta åt eländet. Kanske. Hoppas det, för då lever vi ju längre.

Må så gott alla cybervänner med snällsjälar!