Blogstafetten 2007

Årets blogstafett är i full gång och jag har fått följande småkluriga uppdrag av Zahiren:

Jag vill att du funderar över och skriver ner vad du att ditt/dina barn ska ha med sig i livet. Jag menar vad du vill att de ska känna att de lärt sig av dig när de växte upp, vad de har att tacka dig (o din man) för när de blivit tillräckligt vuxna för att inse att föräldrarna faktiskt gjort en massa bra saker som man inte tror när man tex är i tonåren.
Skriv ner o motivera vad du vill att dina barn ska ha i sin ryggsäck när de blir stora. Vad du känner är viktigt för dig att ge dina barn. Hur du vill att er relation ska vara och hur ni som barn o föräldrar ska gå ut på andra sidan med en lätt vacker ryggsäck som ändå innehåller massor med bra saker? ? Ett drömscenario?

Så! Nu börjar jag.
En pappa gjorde mig en gång uppmärksam på ett citat av Joseph Campbell, en man som ägnade sitt liv åt att studera myter och deras syften. "Människor säger att vi alla söker livets mening. Jag tror inte att det är vad vi egentligen söker. Jag tror att vi söker upplevelsen av att leva, så att våra erfarenheter står i samklang med vårt innersta väsen och vår innersta verklighet, så att vi verkligen känner hänförelsen i att vara levande."

Och precis så är det. För mig. Jag strävar efter att uppleva mitt levande liv. Att känna alla känslor som finns i mig. Alla. Inte bara de positiva. Jag ser det som att mitt inre är ett stort kartotek av kändakänslor som är till för att jag allt mer sällan skall känna mig livsvilsen. Kartotekskänslorna kommer ju ur högst personliga upplevelser som har ägt rum i mitt liv. I mig. Och just därför är de en viktigviktig del av mig. Den avgrundsdjupaste själssorgen såväl som den svindelsprudlande skrattlyckan är delar av mig och har format mig till den jag är idag och kommer att fortsätta forma mig. De hjälper mig att inte gå vilse. Att inte vara så rädd. Rädd för det okända, för att vara levande.

Och just detta önskar jag att Alma kan få med sig. Just detta vill jag förmedla till henne. Lära henne att inte sky känslor som är svåra, tunga. Även om det kommer att skära som knivar i min mammasjäl så MÅSTE hon få lov att känna. Känna ALLT. Så att även hon får ett känslokartotek. Så att även hon kommer att kunna känna sig levande. Och mindre och mindre vilsen.

För om man känner sig stark och levande och medveten i nuet, blir det lättare att ta ansvar. Det blir lättare att välja bra. Det är svårt att välja bra om jag inte ens vet vilka val jag har att välja mellan. Om jag inte ens förstår att jag själv är inblandad i mitt eget liv. Det är svårt att välja om jag går genom livet med föreställningen att jag endast är ett offer för omständigheter. Att jag virvlar runt i mitt eget liv som ett rö för vinden. Helt utan egenkontroll.

Så vill jag inte att Alma skall känna.

Jag vill istället att hon skall känna sig stark och viktig och bra nästannästan jämt. Och ibland dålig, därför att det är en del av livet. Hon skall få lov att känna sig dålig ibland, men jag vill att hon skall veta att hon är bra. Bra i sig själv. Betydelsefull, kompetent och omtyckt. Och underbar. Och älskad.

Alltidalltid älskad.


Och stafettpinnen går vidare till Annica Tiger..
Malmömoderaterna med kommunpolitikern Anja Sonesson i spetsen arbetar för ett införande av förbud mot "kamphundar". Jag ser fram emot att läsa dina reflektioner och åsikter i detta för mig engagerande ämne!