Tröttsnål
Vet inte vad jag skall göra av den här bloggen. Jag är så jävla trött för tillfället och blir bara stressad av att jag inte skriver de inlägg som lurar under ytan. Mitt på dagen, eller på eftermiddagen snarare, då blogginspirationen faktiskt finns där och kreativiteten vaknar har jag varken tid eller möjlighet. Och på kvällen.. Ja då är det helt kört. Antingen blir det ingenting eller också blir det svarta tröttinlägg om tråksaker. Nu är det exempelvis kväll och nu sitter jag trots allt framför datorn och således blir det ett svart tröttinlägg om tråksaker. Håll till godo.
BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ
skulle jag vilja skrivskrika.
BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ
Undrar när den här förändringskrisen är över. Undrar när jag känner att jag står stadigt. Undrar när jag orkar. Orkar fokusera på någonting utanför den tunnel som jag verkar befinna mig i. Undrar när jag till exempel orkar fokusera på de människor omkring mig som jag älskar och som inte råkar ha nöjet(?) att bo under samma tak som mig. Undrar när jag orkar ta initiativ till att ringa de personer som jag verkligenverkligen bryr mig om och fråga hur de har det. Eller berätta hur jag själv har det för den delen. Undrar.
Jag hatar att känna mig snål. Snål på känslor och omtake. Snål på energi och bus. Snål på kreativitet och lust. Snål.
Och jag hatar att vara trött.
Och jag hatar att min kropp inte riktigt orkar med. Att min rygg är så pissdålig att jag inte ens klarar av att dammsuga eller torka golv.
Och jag hatar att veta att den skulle orka mycket mer om jag tränade den.
Och jag hatar att tänka att jag faktiskt inte orkar prioritera min kropp just nu.
Och jag hatar att inte ha tillräckligt med tid över för att göra allt det jag borde.
Och jag hatar att jag, när jag väl gör de saker jag borde, får dåligt samvete över att jag inte är med Alma. Dåligt samvete och sorgmage.
Och jag hatar att inte ha en klar bild av hur livet kan tänkas gestalta sig framöver.
Jag hatar att leva ad hoc.
Jag hatar att inte tycka saker är roliga.
Jag hatar att jag ger mina skratt och min kraft till fel personer för tillfället. Eller inte fel kanske, men att den tar slut innan jag kommer hem till dem som jag verkligenverkligen vill ge de sakerna till. Egentligen.
Jag hatar att känna mig stressad.
Och jag hatar att känna mig tröttledsen.
Jag minns när jag var mitt livs lyckligaste. Det var under det välsignade Almaåret. Jag minns hur jag gick omkring och kände mig så totalt och fullkomligt intensivt uppfylld av lycka. Och det som jag känner nu, kändes så långt borta att jag inte ens kunde föreställa mig att jag inte alltid skulle vara just så lycklig. Almaåret. Mitt livs lyckligaste. 2006.
Nu närmar sig ett nytt år och ett gammalt har snart tagit slut. 2007. Ett mellanår. Ett år av kaos. Ett år som liksom bara swischade förbi. Ett spännande och lyckosamt år men inget lyckligt år. Inte i jämförelse. Inget olyckligt år heller, men ett slitsamt år. Och snart börjar alltså ett nytt. 2008.
Och jag som då är en övertygad ansvarstroende - hur tänker jag att jag vill ha mitt nya år? Så här?
Svaret får komma i ett annat inlägg. Nu skall jag gråta en skvätt och sedan sova.
BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ
skulle jag vilja skrivskrika.
BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ
Undrar när den här förändringskrisen är över. Undrar när jag känner att jag står stadigt. Undrar när jag orkar. Orkar fokusera på någonting utanför den tunnel som jag verkar befinna mig i. Undrar när jag till exempel orkar fokusera på de människor omkring mig som jag älskar och som inte råkar ha nöjet(?) att bo under samma tak som mig. Undrar när jag orkar ta initiativ till att ringa de personer som jag verkligenverkligen bryr mig om och fråga hur de har det. Eller berätta hur jag själv har det för den delen. Undrar.
Jag hatar att känna mig snål. Snål på känslor och omtake. Snål på energi och bus. Snål på kreativitet och lust. Snål.
Och jag hatar att vara trött.
Och jag hatar att min kropp inte riktigt orkar med. Att min rygg är så pissdålig att jag inte ens klarar av att dammsuga eller torka golv.
Och jag hatar att veta att den skulle orka mycket mer om jag tränade den.
Och jag hatar att tänka att jag faktiskt inte orkar prioritera min kropp just nu.
Och jag hatar att inte ha tillräckligt med tid över för att göra allt det jag borde.
Och jag hatar att jag, när jag väl gör de saker jag borde, får dåligt samvete över att jag inte är med Alma. Dåligt samvete och sorgmage.
Och jag hatar att inte ha en klar bild av hur livet kan tänkas gestalta sig framöver.
Jag hatar att leva ad hoc.
Jag hatar att inte tycka saker är roliga.
Jag hatar att jag ger mina skratt och min kraft till fel personer för tillfället. Eller inte fel kanske, men att den tar slut innan jag kommer hem till dem som jag verkligenverkligen vill ge de sakerna till. Egentligen.
Jag hatar att känna mig stressad.
Och jag hatar att känna mig tröttledsen.
Jag minns när jag var mitt livs lyckligaste. Det var under det välsignade Almaåret. Jag minns hur jag gick omkring och kände mig så totalt och fullkomligt intensivt uppfylld av lycka. Och det som jag känner nu, kändes så långt borta att jag inte ens kunde föreställa mig att jag inte alltid skulle vara just så lycklig. Almaåret. Mitt livs lyckligaste. 2006.
Nu närmar sig ett nytt år och ett gammalt har snart tagit slut. 2007. Ett mellanår. Ett år av kaos. Ett år som liksom bara swischade förbi. Ett spännande och lyckosamt år men inget lyckligt år. Inte i jämförelse. Inget olyckligt år heller, men ett slitsamt år. Och snart börjar alltså ett nytt. 2008.
Och jag som då är en övertygad ansvarstroende - hur tänker jag att jag vill ha mitt nya år? Så här?
Svaret får komma i ett annat inlägg. Nu skall jag gråta en skvätt och sedan sova.
posted by Saring at 7:47 em
11 Comments:
Krya på dig. Vi tänker på dig...
Håll ut, det är bara några dagar kvar, sen börjar ett nytt år med förhoppningsvis nya möjligheter och MER lycka. 2008. Det bara MÅSTE bli bättre!
Jag är helt med på att stryka ett FETT sträck över 2007, om du vill!
Ja rara Sara, precis så är det!! Du är inte ensam om att ha dessa inte-räcka-till-känslorna. Om jag får säga så har 2007 varit riktigt skit, fast inte på alla sätt...men faktiskt ändå mest skit. Låt oss hoppas på 2008, då går vi ju bara in i barnens mysiga 3års period, kan livet bli mer utmanande??
Tack för fina julkortet KRAM
Käraste, bästa Saring-vän
ALLT har ju hänt under 2007. Du har förändrat allt i ditt liv, inte konstigt att du är trött och sliten. Och så kan det ju inte fortsätta vara under hela 2008 också. Hoppas att du snart känner att du kan vila lite i vardagen och faktiskt bara glida med lite ibland.
Största kramen
Jättemånga varma julkramar också från mig. Tänker på dig och önskar du ska hitta kraft och positiv energi någonstans igen. Och det kommer du att göra!
Önskar det blir snart..
Kram igen!
Jättestor tröst kram till dig!
jättestötaste saringen, nu tar jag fram allvarliga rösten: har du ringt till någonattpratamed-personen du skrev om i höstas? Om inte, så se till att göra det. Pronto.
och nu tillbaka till varmt, och omtänksamt, röstläge: Efter ett så omtumlande, uppochnervänt år som du haft behöver du nog ventilera med objektiv utanförstående tredje part.
Hoppas du har en långledig julheg framför dig, med möjlighet att sjunka ner i göraingentingutomattätaknäckochpussas-koma.
Puss!
Du är inte alls kass, du är jättebäst! Det är inte lätt att ha nytt jobb (om än aldrig så roligt), flytta och ha familj och barn. Det är mycket och svårt att hinna med och vara så mycket man skulle vilja på alla ställen samtidigt...och så vill man kanske att inte hemmet ska gro igen och mat måste handlas och bla bla.
Sen undrar jag om det inte har varit något särskilt med just det här året generellt...typ taskig aura...för det verkar som om många haft det tungt. Jag tror på att det blir bättre nästa år och hoppas du får en skön och lugn och avstressad julhelg.
Stor kram!
PS. Och om man inte får lufta sin deppighet i sin blogg, var skulle man då få göra det? Jag gillar att du skriver, det måste inte vara uppåt och tjosanhejsan jämt.
Hoppas du får en fin helg och kan koppla av o mysa med dina kära!
Den tärande otillräcklighetskänslan ger sorgsenhet i hjärtat och har hög igenkänningsfaktor! I bland måste man välja mellan olika saker i livet fastän viljan att var "toppentoppad" på fler ställen finns....i bland behöver man inte välja, karusellen behöver bara sluta snurra för att man ska se klart. Bara du vet vad som är bäst för dig och din familj. Hur detän det än blir så blir det säkert jättebäst för er och du kan känna att du duger fint precis som du är.
Dettta lät väl lite kvasi, men jag hoppas du förstår vad jag menar..
varma julhälsningar!
Till min söta underbara fina vän. Jag har inte något konstruktivt att komma med. Det jag skulle vilja skriva är att ni borde flytta till ett hus i skogen och köpa ett gäng Bullar och en Mops och starta lite kennel. Men det är kanske inte det ni vill egentligen... Jag hoppas vi kan komma upp någon gång i nära framtid men kan inte lova någonting. Ni har inte vägarna förbi när ni åker söder över? Jag blir så ledsen när jag läser din tröttblogg. Jag vill ju att du ska må sådär fantastiskt bra och vara sådär harmonisk och bara lycklig. Ska du vänta och se tiden an eller har du en plan B?
Vi behöver träffas, så är det bara.
Fan.
Kram.
Älskade syster! Jag önskar att jag fanns där hos dig, i din vardag och att vi kunde åka livets karusellfärd mer tillsammans, sida vid sida och hålla varandra i handen när det går för fort. Du fattas mig och jag toklängtar tills vi ses i februari. Vi ska inte planera in något springande och tittande på allt som finns i Stockholm, utan bara njuta av att vara nära. Jag älskar dig!!! Puss/Solsyster
Skicka en kommentar
<< Home