Dagsvärk

Idag vill jag vara hemma hos mamma. Jag vill ligga i soffan med huvudet i hennes knä och bli kramad. Det är vad jag vill.

Så här har min dag varit hittills:

Eftersom jag varit i Budapest i två dagar ville jag gärna Alma-tanka lite extra och bestämde mig därför att både lämna och hämta på dagis idag. Efter att morgonritualen flutit på fint gick vi ut till vårt fordon. Eller vad man nu skall kalla det. Bil heter det visst. Nej. Skitbil heter det.

Skitbilen på vilken vi lagt 13000:- i rep.kostnader under december och januari vägrade starta. Den var inte batteridöd utan varningslamporna blinkade och bilen lät dickdickdickdickdickdick. Efter några förtvivlade försök fick jag inse att loppet var kört, eller snarare var inställt och jag skulle ta mig, Alma och vårt pick och pack ut ur bilen och in i huset för att hämta vagn och frakta oss per tunnelbana till dagis. När jag grep tag i väskan såg jag i ögonvrån hur lägenhetsnyckeln försvann mellan sätena - och den gick inte att finna åter! Borta. Helt. Jag letade i en kvart medan Alma satt och sa dunnadunna bilen. Siitbil. i baksätet. Jag insåg att även detta slag var förlorat och vi tog oss så småningom till t-banan. Som var försenad. Förstås.

Så kom vi då till dagis och när jag skulle till att gå blev Alma jätteledsen. Förstås. Sen till ett möte, ringde jag en taxi som tog sina duktiga tio minuter på sig att komma. Chauffören valde sämsta vägarna och allt slutade med att jag kom en halvtimma försent till en telefonkonferens med högsta hönset. Dåligt.

Efter en vecka på konferens och därefter två dagar i Ungern med fullt schema har kaoset hopat sig på den digra att-göra-listan. Så nu har jag att tampas med obetalda fakturor, ofärdiga rekryteringsannonser för tjänster som jag inte har koll på, stora organisatoriska strukturer som väntar på att bli satta på pränt av mig själv, verktyg som skall implementeras och en jäkla massa samtal att ringa och utbildningar att planlägga och boka. Och istället för att ta tag i åtminstone något av de bitarna innan det är dags att resa iväg till nästa land för att få ännu fler arbetsuppgifter så fick jag ägna eftermiddagen åt ett månadsmöte med chefochkollega som bara kändes varfördå. Rollerna i teamet om tre är fortfarande efter sju månader minst sagt otydliga. Mötena blir trevande och odynamiska och liksom aldrig mer än.. varfördå.

När den frusterande arbetsdagen led mot slut tog jag mig till dagis och det var nog ändå dagens trevligaste stund där på lekmattan med käraste förskollärarmannen. Där fick jag tankat lite energi. Sedan kom problemet: hem gick ju inte att gå då lägenhetsnycklarna fortfarande låg kvar någonstans i skitbilen. Så jag och Alma åt kvällsmiddag på det förmodligen vidrigaste snabbmatshaket i universum. Mitt i renoveringskaos. Mitt bland surfolk och grinungar satt vi och åt våra kokta hamburgare med sladderbröd och Happy-my-ass-meal utan leksak. Ty denna mamma är dokumenterat grym när det kommer till skräp. Varfördå? Kan man ju fråga sig. Varför valde ni att äta där då? Ja, inte fan vet jag! Ibland väljer man fel och denna gången gjorde jag verkligen det men jag fortsatte å andra sidan ett för dagen tryggt och invant tema.

Halv sju mötte S upp och vi begav oss tillsammans till en lägenhet i ett eventuellt trepartsbyte som vi skulle kolla på. En lägenhet som jag trodde mycket på. Men det var ju som sagt inte en sådan dag. Lägenheten var bara helt fel. Promenaden hem var förstås förfärlig eftersom jag var förfärlig. Sur som ättika spottade jag ur mig dräpande kommentarer till en trötthungrig make som självklart svarade direkt. Jag skärpte till mig och vi blev snälla mot varandra igen men en sak kan jag säga: Nu har jag gjort mitt dagsvärk och vill ha en bättre dag imorgon. Hur mycket bättre den nu kan bli i kollektivtrafikens namn.

SKIIIIIITBIIIIIL!!!