Pinsamhet

Alltså. Jag har länge varit av uppfattningen att barn inte kan vara pinsamma. Och visst, jag kan fortfarande mena att barn i sig aldrig kan vara pinsamma men idag har jag faktiskt upplevt mitt första sant pinsamma ögonblick som förälder. Tro mig.

Som ni förstått av tidigare filmklipp är vår dotter förtjust i De tre bockarna Bruse och har fullkomligt snöat in på troll. Troll som kommer och äter upp en. Kalla det bearbetning. Det är hur spännande och skrikroligt som helst att bli jagad och uppäten av mamm- och papptroll. Förstås. Hon är också ganska insnöad på snippor och snoppar. Så är det bara.

Så står vi då i en fullpackad hiss efter en lång dag på stan - jag, S och Alma.
Alma: Mamma äter upp mig!!
Jag: Ska mamma äta upp dig?
Alma: Jaaa!
Jag närmar mig henne på ett uppenbart trolligt vis och Alma skrikskrattar.
Alma: Mamma äta upp mig! Mamma äta min snippa!
Jag: ?!! Eh, nej det skall jag VERKLIGEN inte göra!
Alma: Pappa äta min snippa!
S: Nä. Inte riktigt.
Jag: Nu är du ju heeelt tokig, Alma. (dagens underdrift)

Så är den otroligt långdragna hissresan över och vi är väldigt snabba på att ta oss därifrån. Två tonårstjejjer passerar oss på utvägen och den ena ser på mig och skrattar. Då känns det bättre. Tänk så lite det behövs för att få saker och ting i rätt perspektiv. Plötsligt inser jag att detta bara är början. Hon är bara två år än och det lär bli fler pinsamma incidenter så det är väl liksom bara att gilla läget. Helt enkelt. Gilla läget. Kanske till och med tycka att det är väldigtväldigt roligt. Kanske.