Existens III
Det är inte jobbigt längre. Alls.
Jag lär mig. Helahela tiden lär jag mig. Hittar nya bitar. Når klarhet. Nya insikter.
Jag har hittat viktiga bitar den här veckan. Bitar till mitt puzzel som hjälper mig att bli starkare. Ännu. Oräddare. Vägen till dem är svår men blir ändå på något vis lättare med tiden. Med veckorna, månaderna och åren. Att hitta rädslorna som styr beteendet och att förstå vad de gör med mig, det känns stort. Det gör mig full av kraft. Kraftfull.
Jag har haft ett långt samtal ikväll med en klokman. En ödmjuk och varm klokman. Vi har diskuterat saker som jag inte vet om jag någonsin har pratat med någon om tidigare. Jag har tänkt stortankar ikväll som jag inte tror att jag tidigare tänkt. En brastark upplevelse men inte det minsta rörande. Mer intellektuell och kristallklar. I Filosofin är det ni hittar mig ikväll. Jag känner mig riktigt filosofin.
Den här veckan är förpackad i ett konflikthanterings- och förhandlingspaket, men rakt igenom den går en röd tråd. Betydelsen av självkännedom och egna val. Och ansvarstagande. Inget nytt tema för mig. Inte alls. Jag har gått den här vägen länge nu och den blir mer och mer spännande och komplex och mer och mer enkel - samtidigt.
Och se detta är min tro. Jag tror inte på Gud. Jag tror på att jag väljer mitt liv. Medvetet, eller omedvetet väljer jag i väldigt stor utsträckning vad som händer mig och i ännu större grad hur jag hanterar det som händer mig. Jag väljer mina relationer. Jag väljer mina känslor. Faktiskt. Jag är helt och fullkomligt ansvarig för mitt eget liv. Ingen annan. Detta är min tro. Många av våra villkor är satta på förhand - arvsanlag och uppväxtmiljö är saker vi fått och dem kan vi inte ändra på. Men hur jag sedan väljer att hantera dessa villkor och omständigheter på, avgör bara jag. Bara.
-------------------------------------
Så vi pratade om meningen med livet, jag och klokmannen. Och han sa något som landade mjukt och rakt i magen på mig. Han sa: Innan vi kan finna meningen med livet, måste vi hitta ett sätt att förhålla oss till döden.
Jag har under de senaste månaderna jobbat mycket med att försöka finna ett så avslappnat förhållningssätt till döden på som möjligt. Jag jobbar mycket med det just nu. Och någonstans, även om det emellanåt suger till i magen, så tror jag att jag åtminstone börjar komma till ro med tanken; detta oundvikliga faktum att livet leder till döden. Och där döden för mig är ett slut. Ett stopp. Och inget mer. Jag börjar närma mig även om jag inte är där helt.
Och så tänker jag då på meningen med livet. Och min mening med mitt liv är att fylla det. Med mening. Med kärlek och substans. Med nära relationer och med allt som jag tror ger mitt liv mening. För det är jag som fyller det. Det är jag som väljer vad jag skall fylla mitt liv med.
Jag inser att detta kan te sig skrämmande. Men jag är inte rädd. Inte alls.
Nej, det jag verkligenverkligen tror på är att ju bättre jag känner och förstår mig själv - vad som driver mina försvar, mina rädslor och därmed också mitt beteende, desto större möjlighet har jag att göra aktiva, medvetna och ansvarsfulla val. Val där jag också är beredd att ta konsekvenserna i relation till andra. Inte för andra utan i relation till andra. Jag äger mitt eget liv och du äger ditt. Du äger dina känslor och dina reaktioner. Dina val är dina. ´
Mina spöken är mina. Dina spöken är dina och jag kan aldrig ta över dem. Och du kan aldrig ta över mina. Jag är ensam ägare av mina problem. Och i den meningen är vi alla ensamma. Alla. Detta betyder dock inte att vi inte kan och bör hjälpa varandra att hitta rätt. Vi skall hjälpa varandra. Finnas där. Stötta. Men aldrig ta över.
Jag är vad jag gör av mig själv. Den tanken ger mig kraft.
Jag lär mig. Helahela tiden lär jag mig. Hittar nya bitar. Når klarhet. Nya insikter.
Jag har hittat viktiga bitar den här veckan. Bitar till mitt puzzel som hjälper mig att bli starkare. Ännu. Oräddare. Vägen till dem är svår men blir ändå på något vis lättare med tiden. Med veckorna, månaderna och åren. Att hitta rädslorna som styr beteendet och att förstå vad de gör med mig, det känns stort. Det gör mig full av kraft. Kraftfull.
Jag har haft ett långt samtal ikväll med en klokman. En ödmjuk och varm klokman. Vi har diskuterat saker som jag inte vet om jag någonsin har pratat med någon om tidigare. Jag har tänkt stortankar ikväll som jag inte tror att jag tidigare tänkt. En brastark upplevelse men inte det minsta rörande. Mer intellektuell och kristallklar. I Filosofin är det ni hittar mig ikväll. Jag känner mig riktigt filosofin.
Den här veckan är förpackad i ett konflikthanterings- och förhandlingspaket, men rakt igenom den går en röd tråd. Betydelsen av självkännedom och egna val. Och ansvarstagande. Inget nytt tema för mig. Inte alls. Jag har gått den här vägen länge nu och den blir mer och mer spännande och komplex och mer och mer enkel - samtidigt.
Och se detta är min tro. Jag tror inte på Gud. Jag tror på att jag väljer mitt liv. Medvetet, eller omedvetet väljer jag i väldigt stor utsträckning vad som händer mig och i ännu större grad hur jag hanterar det som händer mig. Jag väljer mina relationer. Jag väljer mina känslor. Faktiskt. Jag är helt och fullkomligt ansvarig för mitt eget liv. Ingen annan. Detta är min tro. Många av våra villkor är satta på förhand - arvsanlag och uppväxtmiljö är saker vi fått och dem kan vi inte ändra på. Men hur jag sedan väljer att hantera dessa villkor och omständigheter på, avgör bara jag. Bara.
-------------------------------------
Så vi pratade om meningen med livet, jag och klokmannen. Och han sa något som landade mjukt och rakt i magen på mig. Han sa: Innan vi kan finna meningen med livet, måste vi hitta ett sätt att förhålla oss till döden.
Jag har under de senaste månaderna jobbat mycket med att försöka finna ett så avslappnat förhållningssätt till döden på som möjligt. Jag jobbar mycket med det just nu. Och någonstans, även om det emellanåt suger till i magen, så tror jag att jag åtminstone börjar komma till ro med tanken; detta oundvikliga faktum att livet leder till döden. Och där döden för mig är ett slut. Ett stopp. Och inget mer. Jag börjar närma mig även om jag inte är där helt.
Och så tänker jag då på meningen med livet. Och min mening med mitt liv är att fylla det. Med mening. Med kärlek och substans. Med nära relationer och med allt som jag tror ger mitt liv mening. För det är jag som fyller det. Det är jag som väljer vad jag skall fylla mitt liv med.
Jag inser att detta kan te sig skrämmande. Men jag är inte rädd. Inte alls.
Nej, det jag verkligenverkligen tror på är att ju bättre jag känner och förstår mig själv - vad som driver mina försvar, mina rädslor och därmed också mitt beteende, desto större möjlighet har jag att göra aktiva, medvetna och ansvarsfulla val. Val där jag också är beredd att ta konsekvenserna i relation till andra. Inte för andra utan i relation till andra. Jag äger mitt eget liv och du äger ditt. Du äger dina känslor och dina reaktioner. Dina val är dina. ´
Mina spöken är mina. Dina spöken är dina och jag kan aldrig ta över dem. Och du kan aldrig ta över mina. Jag är ensam ägare av mina problem. Och i den meningen är vi alla ensamma. Alla. Detta betyder dock inte att vi inte kan och bör hjälpa varandra att hitta rätt. Vi skall hjälpa varandra. Finnas där. Stötta. Men aldrig ta över.
Jag är vad jag gör av mig själv. Den tanken ger mig kraft.
Etiketter: Existens
posted by Saring at 11:57 em
10 Comments:
Du sätter ord på en hel del av mina funderingar som jag också har! Framför allt det här att mina val är mina och jag på något sätt är min egen lyckas smed.
Det här med döden.... Den enda som är helt säkert med livet är att vi ska dö. Skrämmande på ett sätt men så är det. I mitt jobb har jag lärt känna så många fantastiska personer som sedan har dött. För en del kommer döden som en vän och för andra känns det väldigt orättvist.
Jag är inte rädd för att dö. Jag har varit med så många gånger när andra har dött och det kan vara ett fint ögonblick trots all sorg. Det som skrämmer mig är dock sorgen, jag är inte bra på att sörja.
Fint skrivet som alltid, Sara. Det är en förmån att få ta del av dina tankar.
Kram från Kicki
Du är en så klok människa. Klok och modig.
Och helt rätt har du. Vi måste ta ansvar för våra val, acceptera och välkomna att de är just _våra_. Nödvändigt för att sedan kunna leva vidare med följderna av våra val. Leva fullt ut och bejakande, inte ångerfyllt och ifrånskyllande.
Jag ska skriva ut din text och hänga på kylen som min note to self.
Shit vad du är klok...jag som anser att jga har kommit långt i min vandring till självekännedom och självförståelse inser att jag har lång, lång väg kvar att vandra...jag har bara hittat vägen än
Det är fint och värmande att läsa dina tankar om döden, just nu när det är något som jag själv tänker väldigt mycket på.
Jag har varit rädd för döden. När pappa dog tog det nästan 1,5 år innan jag kunde acceptera det och förstå det. Jag hade panik och kände att jag inte skulle klara av att förlora en älskad människa en gång till.
Nu ser jag annorlunda på det här.
Efter det att jag för första gången såg en människa dö för drygt en månad sedan och efter det att jag fått tillfälle att vara nära en döende människa under hösten har jag lärt mig så mycket.
Döden kommer och så är det.
Det kan vara fint och kärleksfullt också.
Det är fortfarande svårt att acceptera att människor jag älskar kommer att dö, men jag börjar lära mig.
Tack för din uppriktighet.
Kloka Kloksaring och Trosfrände.
Ett stor TACK till dig saring! Ett tsck för att du så självutlämnande, klokt och naket delar med dig av ditt innersta. Dina tankar, ditt liv och din enorma visdom. Du berör mig och får mig att tänka till lite extra om mitt eget liv. Och död.
*kram*
Vart får du dina ord ifrån männska? Det är som ljuv musik, varm kolasås, en porlande vårbäck att läsa det du skriver. Sannerligen, du borde skriva en bok. Och inte nog med det, du är så förbaskat klok dessutom. Om du inte hade verkat vara en så fantatstiskt sympatisk kvinna hade jag nästan tyckt illa om dig :) KRAM!
Oj! WOW! TACK!
Och jag har precis läst en klokkvinna. Det du skriver skulle kunnat vara från mig - om jag hade kunnat skriva som du. Nu kan jag inte det, och därför är jag så glad att du kan. Tack för att du skriver mina tankar!
Spännande. Stort. Djupt. Härligt. Tack!
Jag måste läsa fler gånger för att riktigt förstå och ta in. Och komma ihåg. För det är just vad jag vill göra. Finna rätt fokus för mig och för livet. Meningen, som du säger. För det vore coolt, att hitta MIN mening, menar jag!
Skicka en kommentar
<< Home