Ansvarstagande och egna val.

Att veta när det räcker är viktigt. Särskilt om man, som jag, gärna kör på full växel. Att veta när det räcker, är inte alls samma sak som att veta när det räcker och stoppa. Men det har jag gjort nu. Jag har vetat att det räcker och stoppat.

Jag befinner mig just nu i en situation där jag förväntas vara både deltagare och handledare eftersom kursen är en "train the trainer"-utbildning. Och det är inte enkelt.

Det är inte enkelt om det rör sig om ett program i konflikthantering och förhandling.
Det är inte enkelt om den röda tråden genom hela konceptet handlar om att medvetandegöra de egna konfliktstrategierna, favoritförsvaren och triggerpunkter genom att faktiskt titta på varifrån de kommer.
Och det är inte enkelt om du arbetar i dessa dubbla roller hela dagarna ända fram till klockan sent-på-kvällen.
Och det är inte enkelt om du förväntas göra detta i en grupp om 19 personer där alltför många enligt min mening gärna vill agera amatörpsykologer och endast ett fåtal de facto är psykologer.

Låt mig säga att det finns en intensiv vilja bland flera av deltagarna att bidra till övrigas personliga utveckling. Och det är väl fint och bra, men det kanske inte finns så stor lyhördhet för dem - läs mig som varken har behov eller önskan att bli amatörpsykologad av någon som exempelvis "fått fantaaaaastiska geeeeenombrott i personlig uuuutveckling genom en tredagarskurs i försvaaaar" och därmed vill frälsa världen med detta. Då svarar jag gärna Good for you! Nu om ni ursäktar mig, skall jag ta mig en promenad på maten. Själv.

Inte så populärt kanske, men å andra sidan är det inte så populärt hos mig med den typen av råd i en situation där jag uppenbarligen inte är intresserad av råd överhuvudtaget.

Så här. Efter mitt lilla sammanbrott tidigare idag har jag inte riktigt lyckats få ihop mig igen. Känslorna har varit för mycket utanpå. Jag har känt mig uppluckrad. Utsatt. Så jag försökte först den enkla vägen - att vara kvar i rummet och delta i övningarna men så att säga stänga igen mig och inte göra mer än absolut nödvändigt. Men det höll inte riktigt hela vägen.

För när vi sedan hade en 5 minuters lyssnarövning tvåochtvå - notera, f e m minuters lyssnarövning - som bland annat gick ut på att vi skulle berätta för vår "partner" om hur konflikter hanterades i våra familjer och hur detta påverkat vår konfliktstil som vuxna, blev jag akutintensivt amatörpsykologad av en av de nyfrälsta delgagarna. Blablabla.. det låter som om du bara berättar det här schematiskt för mig.. blablabla.. utan känsla.. blablabla.. Du kanske inte är medveten om att det här är något du borde jobba med.. blablabla.. Har du verkligenverkligen tagit tag i de här bitarna.. blablabla.. kanske du borde.. blabla.. Och så vidare i all oändlighet amen. Hallå! Oavsett känslomässig status hade han aldrig fått mer känsla än så av mig där och då. FEM JÄVLA MINUTER HADE VI PRATAT OCH ALDRIG NÅGONSIN TIDIGARE!!! Vad inbillar han sig? Intigritet, någon? Hallå? Någon?!!

Jag gav honom feedback på feedbacken genom att säga att det var fantastiskt observant av honom att fånga upp mitt distanserade förhållningssätt. Förklarade därefter att detta var ett medvetet val från min sida och att mitt behov inte överhuvudtaget är att gå på djupet just nu, utan istället att stänga in och ta hand om. Så det fick han vara nöjd med.

Efter ytterligare ett intensivt, om än inte känslomässigt påfrestande arbetspass i förhandling, var det så dags att gå på middag. Vi fick då veta att vi efter middagen förväntades förbereda ytterligare en presentation samt därefter återsamlas klockan 20 för ett 75 minuters arbetspass. Det var då jag sade stopp. Nu räcker det. Saring signar ut. Jag behöver sova så det tänker jag göra.

Ok, sa den amerikanska kursledaren. So, don't forget to practice listening and read through these papers before tomorrow morning.

You know what? svarade jag. I will practice listening. To myself.

Och vet ni? Det var inte alls svårt att säga. Det var lätt. Lätt och självklart. Och inte blev jag utslängd från kursen heller. Så jag gick till mitt rum och tystsjöng lite karaoke från min laptop istället och nu är jag duschad och klar, klockan är 20.30 och jag släcker ner för idag.

Tack för era stöttande och varma kommentarer i inlägget tidigare - och som Anna skrev med bifall från Isidor: "Att utsätta någon för att alls göra en sådan övning kl 22 en januarikväll verkar diskutabelt." Jag instämmer tveklöst. Tack!