Existens
Nä. Jag vägrar. Jag tänker inte summera 2007 eftersom jag inte har lust med det. Jag är överhuvudtaget inte speciellt mycket av en tillbakablickare. Egentligen inte så mycket av en framtidsfokuserare heller. Mer av en nutidsreflekterare. Så. Det blir ingen årskrönika för min del. Åtminstone inte en i vanlig ordning. Men det är ändå dags för mig att stanna upp och känna efter.
Just nu är jag
Fet
Förkyld
Febrig
Förvirrad
Fogvärkad (jo man kan vara det utan att vara gravid)
Flummig
Dessutom har jag grottat in mig i vad som bäst skulle kunna beskrivas som existensiella grubblerier. Kanske till och med bryderier. Meningen med livet. Vad skall jag egentligen använda min tid på jorden åt. Varför. Ganska tunga tankar, särskilt när de dyker upp nattetid.
Jag funderar mycket över mammaskapet. Om min hemvist i Mammaland. Det är svårt för mig att hitta en balans i att älska någon så mycket att det känns som om jag skall gå sönder samtidigt som jag upptäcker att jag ibland liksom rymmer från henne. Och S. Både fysiskt och mentalt. Det är svårt att förklara. Men det har med balans att göra. Eller brist därpå. Allt är dubbelt. Allt är åenasidan och åandrasidan på en och samma gång. Allt är närhet och distans i ständig konflikt. Känslan av att kämpa med ytterligheter och aldrig vara lagom. Ett livstema, kanske.
Jag minns så väl hur svårt jag tyckte att det var att lägga ifrån mig Alma när hon var liten bebis. När jag drog henne i vagnen var mitt hjärta på väg att sprängas i kroppen. Så långt borta. Att vara i ett angränsande rum medan hon sov i Leandervaggan gjorde fysiskt ont i mig. Min kropp skrek efter henne. Och det där har nog aldrig riktigt försvunnit. Kärlekssmärtan och näralängtan. Jag kan aldrig lukta i mig henne tillräckligt. Aldrig. Jag drar in hennes ljuvliga doft i lungorna. Fyller dem. Men får samtidigt sprängande ont i själen av att aldrigaldrig få nog. Aldrig.
Samtidigt har jag alltid varit rädd för att kväva henne. Att stå över henne. Stå i vägen. Kärlekshindra henne. Jag har alltid varit rädd att min otyglade kärlek till vår dotter skall skymma sikten för henne. Hon har fler relationer att bygga än till mig. Hon måste skapa sitt eget liv. Och jag måste ha mitt. Jag har alltid vetat det. Men balansen är svår för mig att finna. En ständig strid mellan hjärtat och hjärnan.
När jag gick tillbaka till jobbet för ett år sedan tvingades jag koppla på hjärnan och närmast koppla ur hjärtat. Det låter kanske galet, men jag tror att det var en överlevnadsstrategi. Varenda cell i kroppen skrek att det var för tidigt. Varenda cell. Min smärta att lämna Alma var så stark att jag begick våld mot mig själv när jag genomförde planen. Enda sättet för mig att inte gå under var att stänga av känslorna. Att låta hjärnan, förnuftet ta över.
Förnuftet sade mig att det var dags nu. Det var S tur. S och Almas tur. Jag är bara hälften av Almas föräldrar och jag hade vid det laget varit hemma med henne i ett helt år. Det var S och Almas tur att gå vidare. Att bygga en stark relation. Men när jag lämnade henne för att arbeta, hände någonting med mig. Med mitt sätt att förhålla mig till henne som jag älskar så gränslöst intensivt. En liten del av kärleken stängdes av, kapslades in, för att jag överhuvudtaget skulle kunna överleva. Så känns det. För hjärnan sade att det var S tur att ta över. S och Almas tid.
Men jag hade längtväntat i tio år på Alma innan hon äntligen kom. Tio år. Ett decennium av längtan och väntan, hopp, förtvivlan och perioder av djup depression. Tio år. För mig var ett år inte i närheten av nog. Aldrigaldrig har jag varit så lycklig som året med Alma. Det var mitt livs genomlyckligaste år och vid tiden för återgången till arbete sade hjärtat mig att jag inte ens var halvfärdig. Men det var mina behov. Och inte Almas. Eller S. Så jag stängde av och gick tillbaka. Och någonting blev förstört inuti mig. Någonting viktigt. Balansen rubbades när jag gick tillbaka men jag gjorde det. Jag stängde av och gick tillbaka.
Jag stängde av och sprang tillbaka. Men jag trivdes inte. Alls. Så jag sprang till någon annanstans istället. Jag sprang till Stockholm. Men jag trivdes egentligen inte där heller. För jag tror att det går för fort för mig här. Allt. Kanske går det för fort överallt. Kanske är det livet i sig självt som går för fort?
Så hur gör man då? Hur gör man när man skulle behöva stanna tiden. Stanna tiden och bara få fylla lungorna med kärleksdoften som är nu. Fylla varenda cell med livet. Med Alma. Hur gör jag om jag skulle behöva fylla lungorna ända tills det inte går mer. Tills jag får nog. Och hur gör jag, när jag har pausat bandet och känner mig beredd att starta igen? Hur gör jag om jag skulle behöva trycka igång livet i slowmotion?
Det går ju inte.
Hur gör jag då? När det inte går?
När livet faktiskt måste gå vidare. I fullfart. I fullfullfart. Hur gör jag då? När hjärtat vill allt och allt aldrig är möjligt.
Då stänger jag av. Och kopplar på hjärnan. Jag väljer annat. Annat spännande och självutvecklande och sjävförtroendestärkande och egoboostande. Annat. Men det blir inte heller bra därför att ett hjärta mår inte bra av att stängas av tittsomtätt. Och jag mår inte bra av denna obalans. Otillräckligheten och grubblerierna om vad som egentligen är viktigt.
För det har med balans att göra. Eller brist därpå. Allt är dubbelt. Allt är åenasidan och åandrasidan på en och samma gång. Allt är närhet och distans i ständig konflikt. Känslan av att kämpa med ytterligheter och aldrig vara lagom.
Men hur finner jag mellanvägen när jag aldrig någonsin varit där?
Just nu är jag
Fet
Förkyld
Febrig
Förvirrad
Fogvärkad (jo man kan vara det utan att vara gravid)
Flummig
Dessutom har jag grottat in mig i vad som bäst skulle kunna beskrivas som existensiella grubblerier. Kanske till och med bryderier. Meningen med livet. Vad skall jag egentligen använda min tid på jorden åt. Varför. Ganska tunga tankar, särskilt när de dyker upp nattetid.
Jag funderar mycket över mammaskapet. Om min hemvist i Mammaland. Det är svårt för mig att hitta en balans i att älska någon så mycket att det känns som om jag skall gå sönder samtidigt som jag upptäcker att jag ibland liksom rymmer från henne. Och S. Både fysiskt och mentalt. Det är svårt att förklara. Men det har med balans att göra. Eller brist därpå. Allt är dubbelt. Allt är åenasidan och åandrasidan på en och samma gång. Allt är närhet och distans i ständig konflikt. Känslan av att kämpa med ytterligheter och aldrig vara lagom. Ett livstema, kanske.
Jag minns så väl hur svårt jag tyckte att det var att lägga ifrån mig Alma när hon var liten bebis. När jag drog henne i vagnen var mitt hjärta på väg att sprängas i kroppen. Så långt borta. Att vara i ett angränsande rum medan hon sov i Leandervaggan gjorde fysiskt ont i mig. Min kropp skrek efter henne. Och det där har nog aldrig riktigt försvunnit. Kärlekssmärtan och näralängtan. Jag kan aldrig lukta i mig henne tillräckligt. Aldrig. Jag drar in hennes ljuvliga doft i lungorna. Fyller dem. Men får samtidigt sprängande ont i själen av att aldrigaldrig få nog. Aldrig.
Samtidigt har jag alltid varit rädd för att kväva henne. Att stå över henne. Stå i vägen. Kärlekshindra henne. Jag har alltid varit rädd att min otyglade kärlek till vår dotter skall skymma sikten för henne. Hon har fler relationer att bygga än till mig. Hon måste skapa sitt eget liv. Och jag måste ha mitt. Jag har alltid vetat det. Men balansen är svår för mig att finna. En ständig strid mellan hjärtat och hjärnan.
När jag gick tillbaka till jobbet för ett år sedan tvingades jag koppla på hjärnan och närmast koppla ur hjärtat. Det låter kanske galet, men jag tror att det var en överlevnadsstrategi. Varenda cell i kroppen skrek att det var för tidigt. Varenda cell. Min smärta att lämna Alma var så stark att jag begick våld mot mig själv när jag genomförde planen. Enda sättet för mig att inte gå under var att stänga av känslorna. Att låta hjärnan, förnuftet ta över.
Förnuftet sade mig att det var dags nu. Det var S tur. S och Almas tur. Jag är bara hälften av Almas föräldrar och jag hade vid det laget varit hemma med henne i ett helt år. Det var S och Almas tur att gå vidare. Att bygga en stark relation. Men när jag lämnade henne för att arbeta, hände någonting med mig. Med mitt sätt att förhålla mig till henne som jag älskar så gränslöst intensivt. En liten del av kärleken stängdes av, kapslades in, för att jag överhuvudtaget skulle kunna överleva. Så känns det. För hjärnan sade att det var S tur att ta över. S och Almas tid.
Men jag hade längtväntat i tio år på Alma innan hon äntligen kom. Tio år. Ett decennium av längtan och väntan, hopp, förtvivlan och perioder av djup depression. Tio år. För mig var ett år inte i närheten av nog. Aldrigaldrig har jag varit så lycklig som året med Alma. Det var mitt livs genomlyckligaste år och vid tiden för återgången till arbete sade hjärtat mig att jag inte ens var halvfärdig. Men det var mina behov. Och inte Almas. Eller S. Så jag stängde av och gick tillbaka. Och någonting blev förstört inuti mig. Någonting viktigt. Balansen rubbades när jag gick tillbaka men jag gjorde det. Jag stängde av och gick tillbaka.
Jag stängde av och sprang tillbaka. Men jag trivdes inte. Alls. Så jag sprang till någon annanstans istället. Jag sprang till Stockholm. Men jag trivdes egentligen inte där heller. För jag tror att det går för fort för mig här. Allt. Kanske går det för fort överallt. Kanske är det livet i sig självt som går för fort?
Så hur gör man då? Hur gör man när man skulle behöva stanna tiden. Stanna tiden och bara få fylla lungorna med kärleksdoften som är nu. Fylla varenda cell med livet. Med Alma. Hur gör jag om jag skulle behöva fylla lungorna ända tills det inte går mer. Tills jag får nog. Och hur gör jag, när jag har pausat bandet och känner mig beredd att starta igen? Hur gör jag om jag skulle behöva trycka igång livet i slowmotion?
Det går ju inte.
Hur gör jag då? När det inte går?
När livet faktiskt måste gå vidare. I fullfart. I fullfullfart. Hur gör jag då? När hjärtat vill allt och allt aldrig är möjligt.
Då stänger jag av. Och kopplar på hjärnan. Jag väljer annat. Annat spännande och självutvecklande och sjävförtroendestärkande och egoboostande. Annat. Men det blir inte heller bra därför att ett hjärta mår inte bra av att stängas av tittsomtätt. Och jag mår inte bra av denna obalans. Otillräckligheten och grubblerierna om vad som egentligen är viktigt.
För det har med balans att göra. Eller brist därpå. Allt är dubbelt. Allt är åenasidan och åandrasidan på en och samma gång. Allt är närhet och distans i ständig konflikt. Känslan av att kämpa med ytterligheter och aldrig vara lagom.
Men hur finner jag mellanvägen när jag aldrig någonsin varit där?
Etiketter: Existens
posted by Saring at 11:07 em
16 Comments:
Jadu. Jag är nu där du var för ett år sedan. Så jag vet vad du menar. Det är inte lätt.
Älskade, fantastiska, underbara Saring. Modiga och kärleksfulla.
Jag vet inte hur man gör. Mer än att man försöker få jobba deltid såsmåningom. Och så är jag lycklig att jag inte har något problem med att FÖRSTÅ och KÄNNA kärleken.
Undrar om alla känner såhär, att man älskar sitt barn så att man nästan kvävs. Så att det gör ont.
Tårögd som vanligt när du målar ut din kärläk till Alma i ord...
Men jag måste göra dig besviken; livet i Stockholm går aldrig i slowmotion. Det går alltid Fast Forward...
Jobba deltid (om du kan) så får du mer Almatid, men mer stresstid för man hinner ALDRIG med vad man borde på jobbet. I know what I´m talking about... *suck*
Balans i livet, jag tror inte det existerar som mamma. Jag tror alla mammor (hoppas jag iaf) älskar sina barn så det gör ont och alltid har en kamp mellan hjärta och hjärna.
*kram*
Snälla Sara skriv en bok! Den kommer att bli en bestseller jag lovar, dina ord är som honung i mitt te, de smälter liksom in och bildar någon slags obeskrivlig njutning.
Det SUGER att vara otillräcklig...
Jag tror man ska ta det man känner på allvar för även om man försöker tänka bort det så finns det där och kräver uppmärksamhet.
Jag tror inte att det är en naturlag att känna sig otillräcklig när man är förälder, men jag tror man måste komma fram till vad man verkligen vill för att kunna vara tillfreds med sina val, annars kan man inte vara helhjärtat i det man gör oavsett vad det är och det sliter sönder en till slut.
Jag tror inte heller det behöver finnas en motsättning i att vilja vara med sitt barn och att både låta den andre föräldern vara en fullvärdig förälder och att ge sitt barn all den frihet det behöver.
Kram!
Vackert skrivet - jag förstår precis vad du menar. Det finns nog ingen lösning, det enda man kan göra är att förhålla sig. Jag är själv en sån pappa som inte vill vara ifrån mina barn i onödan, ibland tror jag att jag behöver dem mer än de behöver mig. Jag har dessutom tre att fördela mig mellan.
Jag tror - och det är nog ingen tröst - att det du beskriver är en del av livet med barn. Men storheten i föräldraskap, om du frågar mig, ligger bland annat i det mod du visar bara genom att formulera de här tankarna. Att du funderar kring ditt barn och dig.
Ibland när jag älskar mina barn så att det "gör ont" som Anna skrev brukar jag tänka att jag ska skona dem från det, det vill säga att en annan storhet i föräldraskapet ligger nog i att man har förmågan att se när ens barn behöver vara fria från en och förstå när det är ens egna behov och inte barnet som styr ens kärlek.
Att tänka så har varit bra för mig. Med tre barn finns det å andra sidan alltid ett barn att krama om det är vad man vill.
Och fan (ursäkta uttrycket) vad bra du skriver!
Underbara, fina människa! Det är så stort att våga tänka dessa tankar, och det är otroligt att kunna formulera dem som du gör. Och jag tror att detta är ett av de finaste sätten man kan älska sina barn på - att fundera över hur man förhåller sig till dem, hur man förhåller sig till världen och hur man kan hjälpa sina barn att bli bra människor.
Jag tror faktiskt inte man kan älska sina barn för mycket. Kanske kan man göra det på lite olika bra sätt, men aldrig för mycket. Känslan av otillräcklighet och splittringen mellan förnuft och känsla är måhända inte naturlag i föräldraskapet, men väääldigt vanlig. Och jag håller med Pia, lyssna på hur du mår och låt inte konventioner om hur det skall vara styra. Det är ni som skall må bra och som skall leva ert liv. Om det innebär att arbeta heltid båda, deltid båda eller en av er, eller inte alls en av er måste ju vara upp till varje familj (och deras ekonomi såklart) att bestämma. Alla är vi olika och har olika behov och önskningar. Jag tänker,av helt egoistiska skäl, inte jobba heltid när herr W börjar jobba igen. JAG vill träffa mina barn och hinna vara med dem. Det är det jag behöver för att må bra. Och just nu struntar jag faktiskt i vad det innebär för eventuell pension eller framtida sjukersättningar. Jag kan inte tänka så - jag kanske inte ens lever om tio år. Eller i morgon. Då skall jag i alla fall ha gjort det bästa möjliga av tiden till dess, och inte hela tiden vänta till "sen". Fast det är ju lätt för mig att säga när hjärtat och hjärnan inte bråkar alltför mycket om vad jag vill.
Jag vet inte heller hur "man" gör. Det finns nog inget sätt som funkar för alla. Så länge du funderar och reflekterar och försöker förstå Alma så är du den bästa förälder hon kan ha!
Läste någonstans om föräldraskap att man som förälder kommer att göra många fel - och många kommer man inte ens att förstå att man har gjort. Men så länge man marinerar sina barn i kärlek har man inte gjort mer fel än rätt - och det känns trösterikt för mig att tänka så när jag känner att jag inte riktigt räcker till. Jag tror att de vet att jag älskar dem över allt annat på jorden. Och det vet Alma att du gör också.
Förstår hur du menar, när man liksom stänger av och ALLT plötsligt går på nån trist halventusiasm. Jag vill likna det vid att vi har ett 'fönster' inom oss. Om det är öppet blir hela livet öppet och alla de risker som det medför, som att blotta sig, bli sårbar... Stänger vi det så drabbas relationerna till allt och alla. Vi klipper även till de vi älskar och det känns inte heller skönt. Och jag undrar som du - hur f-n gör man för att hitta en schysst balans..?
Saring - som alltid vackert formulerade tankar om något som är svårt. Jag vet inte ännu hur det känns. Vet bara att jag är lycklig över småttingarna i magen och att jag är förtvivlat rädd att något ska hända dem så att jag aldrig får lära känna dem, lukta på dem, älska dem så att det gör ont.
Jag har inga svar. Tror inte att det finns några svar. Tror bara att det är tankar som ständigt måste tänkas när man har barn. Vad gör man för sin egen skull och vad gör man för deras? Vad innebär det att sätta barnet framför sig själv? Jag tror att man i föräldraskapet för första gången drabbas av insikten att ens instinkter inte alltid är rätt - att man ibland måste släppa taget även fast man inte vill. För barnets skull, eller för sin relations skull, eller för sin egen skull. För att allt måste hålla för att barnet ska må bra. Att vad som känns rätt för stunden inte alltid är det bästa i längden för ens barn. Men vem har sagt att det är lätt?? Föräldraskapet är den största utmaningen om det bara räckte att älska skulle det vara lätt.
Sara, du kloka, varma, Almamamma. Jag tror inte man kan råda varandra till vad som är rätt eller fel, det måste varje människa känna efter själv. Jag har i alla fall inga råd att ge dig. Även om jag hade velat. Jag skulle vilja ge dig tid och lugn och ro - för det är vad jag tror att du/ni behöver. Sedan måste ju allt annat också fungera, jobba måste man ju liksom göra. Livet är inget enkelt pussel. Kanske måste man välja hur många bitar man vill ha i sitt livspussel? Jag finns här. Puss.
Underbara rara Saring!
Kan inte ge råd. Bara klappa kinden och krama axeln och försöka stötta.
Stor kram - ta dig tid att fundera på vad du vill egentligen.
Ville bara ge en bild från pappagrupper som jag brukar hålla. Jag frågar: vad vill ni ge era barn? Papporna svarar oftast: gränser, trygghet, förutsättningar eller bra värderingar. Visst, det är väl bra. Efter en stund kommer ofrånkomligt frågan: men du då? Då ska pappagruppsledaren upp till bevis. Jag brukar svara: det viktigaste jag vill ge mina barn är min tid.
En del förstår precis vad jag menar, andra kliar sig på hakan och undrar. De har inte kommit till den fas i föräldraskapet som du befinner dig i. Då slitningen mellan yrkesliv, familj och barn blir tydlig och tuff att handskas med.
Här brukar jag vara tuff mot papporna: det är bara att välja tid med barnen eller tid för annat.
De flesta svarar: men vi måste tjäna pengar.
Då brukar jag fråga om de har bil. Svaret blir för det mesta ja. Hur mycket kostar den i månaden. Jo, den snittar på femtusen plus avbetalningen. Okej, räkna om i arbetstimmar och se hur mycket mindre du måste jobba om du inte har bil. SÅ fortsätter jag så där tills en massa onödiga saker är bortplockade, sådant som kostar arbetstimmar och som man kanske kan avstå åtminstone under några år till förmån för våra barn. Istället kan man minska arbetstiden.
Jag tror helt enkelt att det är så man måste tänka om man är förälder idag. Vända lite på perspektiven och verkligen fråga sig vad som är viktigt i livet. Och har man barn borde svaret vara givet.
Sist brukar jag uppmana papporna att bli föräldrarevolutionärer. Att tänka nytt: gå ner arbetstid och ge istället den tiden till ditt barn; tala om för alla som undrar att det är det bästa sättet att lära sig sådant som konflikthantering, diplomati, förhandlingsteknik och att hålla massor av bollar i luften samtidigt. Tala om för folk att barnen är din första prioritet. Därefter kommer det mest provocerande för papporna: ni är utbytbara på era jobb, ni är kanske viktiga och ni kan återvända dit senare. Men ni kan inte återvända till era barns uppväxt när de inte längre behöver er. En förälders långa frånvaro till förmån för karriären går inte att ta igen.
Ja, så där håller det på och jag tror ibland att jag sätter spår i någon, men oftast slutar det med ett konstaterande: jo, men frugan vill ju ha bilen och så ska vi köpa hus och väggteve.
Ge barnen din tid, säger jag. För vem ska annars göra det?
Sköt om dig!
Åå vad du skriver underbart vackert! Jag känner igen mig i vartenda ord. Min son är 4 månader nu och jag får ont i magen, men mest i hjärtat då jag tänker på den dagen då jag inte längre ska vara hemma på heltid med honom. Med min skatt. Det gör ont. Jätteont! Jag älskar honom mer än vad det finns ord till att beskriva. Jag hittar bara orden evig villkorslös kärlek, men de räcker inte. Inte på långa vägar.
Tack för ett vackert inlägg om det allvarligaste och svåraste i livet med barn.
Jag är glad att du stannat upp och formulerat din Almalängtan. För jag har genom din blogg upplevt det som att du har rusat fram genom livet senaste tiden och att du egentligen inte har trivts med det.
Jag själv började jobba för drygt ett halvår sen (min son var då 10 månader) och det jag kände när jag gick till jobbet varje morgon var sorg. Sedan årsskiftet är jag föräldraledig på heltid igen. Det var inte den lösning vi hade tänkt oss från början (vi hade tänkt oss att dela rakt av på föräldraledigheten och dagisstart vid 18 månader.)Men jag är väldigt glad att jag tänkte om och ändrade kurs. För livet är så kort och jag vill vara med min lilla pojke så mycket jag bara kan.
Jag hoppas innerligt att du på något sätt hittar den balans du söker!
Janina
Tack, Janina. Dina ord värmer.
Här vill jag som en tämligen accepterande barnlös läsare av denna intressanta blogg få kommentera. För balansgången har inte enbart med barn att göra. Den drabbar också oss som inte har barn men ett engagerande yrke. För det finns alltid mer man kan göra, mer som krävs av en om man är en engagerad yrkesmänniska. Och att man kan hoppa av det är en illusion, tror jag, om man nu en gång är en ambitiös person. Hur många halvtidsår kan man jobba och ändå vara en kollega att räkna med? Hur många heltidsår kan man jobba och ändå förbli en riktig människa av kött och blod? Jag skulle gärna återkomma till ämnet men måste nu återgå till arbetet...
Skicka en kommentar
<< Home