Ångestvält.
Att bli överkörd av en ångvält måste väl heta att man har ångvält. Eller? Eller ångestvält. Det är justprecis vad jag har gjort. Ångestvält.
Försöker påminna mig om varför jag var så jävla angelägen om att åka på den här certifieringskursen och kan inte komma på en endaste liten anledning till att jag skulle vilja det. En skitkurs är vad det är. Skitkurs.
Kalla det försvar.
Jag har prestationsångest.
Jag kräver inte att jag skall göra det jag gör bra, jag kräver att jag skall göra det jag gör brilliant. Därtill har jag ett stort problem att inordna mig inom givna ramar.
Jag har också ett stort problem att bli pressad till att göra uppgifter i en annan takt än min egen.
Det är väl de här små faktorerna som bidrar till att jag har det ganska jobbigt just nu - ekvationen går liksom inte ihop.
Igår höll min grupp i en tretimmars tung modul om konflikter och försvar. Direkt efter genomförandet och en ganska tuff feedback-runda fick vi den nya uppgiften: Läs in er på metoden "Intressebaserad problemlösning", förbered en 30 min föreläsning och spela in framförandet på video. D i r e k t e f t e r!
Jag hade min inspelningstid klockan 22 igår kväll. Jag pratade till en vägg, bokstavligt talat. Idag har vi tittat på våra framträdande i grupp. Hm. Vad skall jag säga? Mitt ansiktsuttryck och hela min uppenbarelse framstår som.. död.
Så vad händer med mig där och då i den lilla gruppen, undrar ni kanske? Jag bryter ihop förstås. Jag gråter inte. Jag bryter ihop. Sådär som man absolut inte har lust att bryta ihop inför en grupp främlingar. Det är som om jag genomgått en Total-Helena-Bergström-make-over. Jag hulkar. Och snorar. Och är nära att hyperventilera.
För en sketen föreläsnings skull. Det är ju för fan tragiskt!
Eller.. Det är egentligen inte för mitt dåliga framträdande som jag bryter ihop. Alls. Nej. Jag bryter ihop av frustrationen över att jag ännu inte fått bukt med min prestationsångest. Att jag inte rett ut krafterna bakom den. Att jag fortfarande är så jävla duktig på att piska mig själv blodig när jag inte brillierar. För det handlar inte om att vara bra. Det handlar om att brilliera.
Och lite bryter jag ihop över att det blir så smärtsamt tydligt. Det går inte att ducka för det uppenbara. Jag är fet. Fan också.
Så. Jag vill hem. Jag vill bli räddad. Någon som har vägarna förbi Värmlandsskogarna? Någon? Snälla? Eller förresten, kör mig inte hem. Kör mig till närmaste hälsohem och sätt mig i karantän ett halvår.
Fan.
Försöker påminna mig om varför jag var så jävla angelägen om att åka på den här certifieringskursen och kan inte komma på en endaste liten anledning till att jag skulle vilja det. En skitkurs är vad det är. Skitkurs.
Kalla det försvar.
Jag har prestationsångest.
Jag kräver inte att jag skall göra det jag gör bra, jag kräver att jag skall göra det jag gör brilliant. Därtill har jag ett stort problem att inordna mig inom givna ramar.
Jag har också ett stort problem att bli pressad till att göra uppgifter i en annan takt än min egen.
Det är väl de här små faktorerna som bidrar till att jag har det ganska jobbigt just nu - ekvationen går liksom inte ihop.
Igår höll min grupp i en tretimmars tung modul om konflikter och försvar. Direkt efter genomförandet och en ganska tuff feedback-runda fick vi den nya uppgiften: Läs in er på metoden "Intressebaserad problemlösning", förbered en 30 min föreläsning och spela in framförandet på video. D i r e k t e f t e r!
Jag hade min inspelningstid klockan 22 igår kväll. Jag pratade till en vägg, bokstavligt talat. Idag har vi tittat på våra framträdande i grupp. Hm. Vad skall jag säga? Mitt ansiktsuttryck och hela min uppenbarelse framstår som.. död.
Så vad händer med mig där och då i den lilla gruppen, undrar ni kanske? Jag bryter ihop förstås. Jag gråter inte. Jag bryter ihop. Sådär som man absolut inte har lust att bryta ihop inför en grupp främlingar. Det är som om jag genomgått en Total-Helena-Bergström-make-over. Jag hulkar. Och snorar. Och är nära att hyperventilera.
För en sketen föreläsnings skull. Det är ju för fan tragiskt!
Eller.. Det är egentligen inte för mitt dåliga framträdande som jag bryter ihop. Alls. Nej. Jag bryter ihop av frustrationen över att jag ännu inte fått bukt med min prestationsångest. Att jag inte rett ut krafterna bakom den. Att jag fortfarande är så jävla duktig på att piska mig själv blodig när jag inte brillierar. För det handlar inte om att vara bra. Det handlar om att brilliera.
Och lite bryter jag ihop över att det blir så smärtsamt tydligt. Det går inte att ducka för det uppenbara. Jag är fet. Fan också.
Så. Jag vill hem. Jag vill bli räddad. Någon som har vägarna förbi Värmlandsskogarna? Någon? Snälla? Eller förresten, kör mig inte hem. Kör mig till närmaste hälsohem och sätt mig i karantän ett halvår.
Fan.
Etiketter: Existens
posted by Saring at 12:14 em
6 Comments:
Men du ÄR bra. Och briljant. Det gick bara inte riktigt fram på video för det är något med just video som gör att de allra flesta av oss (om man inte heter typ Keira Knightly eller Catherine Zeta Jones och är undersköna filmstjärnor med en uppsjö av personliga tränare, makeupartister och hårfixare vid sin sida)ser bleka och feta ut och får en märklig röst som vi inte vill kännas vid.
Och dessutom: är det inte en av meningarna med en sån där kurs att man ska lära sig mer om sig själv, vända ut och in på sig lite och komma ut som en mer utvecklad (men inte för den skull utslätad)människa när kursen är slut? Och är det inte det du gör på ett föredömligt sätt? Du ser: du är helt enkelt bäst!
Kram!
Vännen!
Se sig själv på video är ALDRIG roligt (om man inte är... se Pias inlägg). Det är en hemsk övning varje gång.
Det är en klyscha, men jag lär mig aldrig så mycket som de gångerna jag misslyckas. Det är INTE roligt, det känns INTE bra just då - men sen. Efteråt. Då brukar jag ofta inse att jag faktiskt kan använda det. Även om det ibland tar tid. Lång tid.
Håller med Pia ovan - du är bra, du är brilliant, du är en av de klokaste jag har läst någonsin. Även om du inte lyckas topprestera på en ursvår övning på en kurs. Så det så!
Känner igen mig så väl, alldeles för väl. Om man ändå kunde bryta mönstret att konstant försöka piska sig själv till stordåd, jaga vidare efter det konstanta suget av bekräftelse på att man är så förbannat DUKTIG. *hatar det ordet* Efter 2006 års kollaps och tillhörande utmattningsdepression lovade jag mig själv att aldrig göra så mot mig själv igen. Men kommer hela tiden på mig själv med att falla in i mönstret att vilja briljera. Driva mig själv till stordåd.Igen och igen. För mig är det en daglig kamp att inte låta prestationsångesten; jakten efter endorfin-kicken som jag får av att prestera, ta överhand. Ibland går det bra, men oftare rent åt helvete. Önskar att jag kunde vara bättre på att lägga i en mellanväxel. Och inte bara växla mellan allt eller inget; 0 eller 100. Fy fan för prestationsångest. Det suger. Faktiskt.
Kom hit till södern istället, så ger fingret till prestationsångesten och åker till kusten och dricker drinkar istället. OK?!?!
Kram laddad med massa sol och värme från riskokar-land
Hej Saring,
Din blogg är en klart lysande stjärna - jag har tjuvläst den ett par månader. Strax innan du skrev detta inlägg skrev jag en kommentar https://www.blogger.com/comment.g?blogID=26391445&postID=862033714473469815
Jag har under min bitvisa pedagogutbildning varit med om ett antal såna där övningar som du beskriver. Att våga bryta ihop över en sådan övning tycker jag är starkt - de flesta av oss tycker det är kraftigt obehagligt men håller masken. Att utsätta någon för att alls göra en sådan övning kl 22 en januarikväll verkar diskutabelt.
Jo, om man kunde lära sig att ägna sig åt att vara just så bra som man kan vara utan att göra sig själv illa....
Pia uttryckte det som vanligt strålande.
Allt jag sett av dig hittills har faktiskt varit brilliant. Inte bra, inte riktigt bra, utan brilliant.
Och du är inte fet. Du var iallafall inte det sist jag såg dig.
Jag tillhör de som inte för mitt liv kan piska mig själv till stordåd. Så går jag också genom livet som en medelmåtta och önskar att jag någon gång kunde uppbringa det där extra.
Precis som Anna är jag dessutom tveksam till ert kursupplägg. Ingen presterar klockan 22.00 efter en hård dag med kurs i januari i skogen (för ni är väl i skogen? Det finns ju inga städer i Värmland).
SÅDESÅ!!!
Vet inte vad jag ska säga, det är stort att överhuvudtaget åka på en sådan kurs.
Om du mot förmodan vill därifrån finns lite tak överhuvudet på gränsen mellan Värmland och Närke.
Jag skulle mer än gärna hysa in dig bara för att få se vem som är bakom denna fantastiska blogg med det fantastiska språket och den brillianta hjärnan!
Skicka en kommentar
<< Home