Existens II

Om jag ändå väljer att titta tillbaka på 2007 så finns det en sak som hände som jag har väldigt svårt att förhålla mig till. Jag har väldigt svårt att förhålla mig till att jag var väldigt nära att dö. Nära skjuter ingen hare, visst, men att vara nära döden.. Ja det har hänt något efter det där. Med mig. Det är säkert många omkring mig som skulle säga att jag inte har bearbetat det som hände tillräckligt och det kan säkert vara så. Samtidigt. Jag undrar hur mycket som handlar om bortträning och hur mycket som handlar om att jag fungerar ganska rationellt. Jag vet inte. Som sagt, jag har svårt att förhålla mig.

En del av mig förstår inte riktigt vad det är jag måste bearbeta.
Jag har varit i chock
Jag har reagerat
Jag har bearbetat - okej, kanske inte direkt grottat ner mig i minnesbilder och konsekvensfantasier men ändå.
Och jag har gått vidare. Ingenting som kan sägas kan ändra det som har hänt. Nu är nu.

Den andra delen av mig säger skärp dig. Det är mer komplext än så och det vet du. Skärp dig och kom igen. Grotta! Grotta! Grotta! Du är ju uppenbart skadad av ditt trauma! Det får ju konsekvenser! Men då säger den andra delen Äh. lägg av. Gjort är gjort. It's over, forgotten and gone! Skärp dig själv. Och däremellan lever livet och jaget som vanligt och tankarna på då ligger djupslumrande långt därinne.

Men så igår. När jag låg i badet och bokstavligen pillade mig i naveln såg jag dem. Ärren. De små ärren inne i naveln och runt om som vittnar om den fem timmar långa och ganska dramatiska operationen. Operationen som jag inte egentligen vet vad den resulterade i. Hur jag egentligen ser ut och fungerar. Numera. Och det är inte det att jag inte ser dem annars, ärren alltså. Men igår kom tanken snabbt och hårt. Jag kunde ha dött. Där och då. Två liter blod i magen och fem timmars tuff operation kan resultera i det. Att man dör. Och plötsligt såg jag S och Alma framför mig. I det alternativa slutet. Utan mig. S, så sorgsen. Ensam. Trött.

Det är det ena. Känslorädslor som kommer upp. Insikter som drabbar mig med tänk om. Samtidigt är det just den typen av ält som inte riktigt ligger för mig så jag känner mig ändå inte så belastad av tänk-om-delen.

Men det som ligger och gnagskaver är det här. Det är det här med att ha gått igenom så många strider och stormar och en så långsvår väg i snårig längtansskog och så är det just en graviditet som nästan kostar mig livet.. Och som ger mig så mycket smärta, såväl fysisk som psykisk. Då får jag tala skarpt och högt till intellektet och mitt rationella jag för att inte få själskramp av det faktum att ett litet liv nästan blev min död.

Min kropp trasades sönder av fröet till ett barn.

Och det känns tungt. Tungt. Onödigt. Obegripligt. Och tungt, onödigt och obegripligt att två månader senare uppleva ett missfall. Varför då? Vad var meningen med det? Vad var det för läxa som jag inte hade lärt mig? Nu faller det sig visserligen så att jag inte tror på varken mening eller meningslöshet i sådana här sammanhang, men jag kan ändå inte låta bli att ställa frågan. Varför då? Liksom.

Jag tänker på framåt. Kommer vi att få fler barn? Om vi kommer fram till att vi vill det. Kommer vi det?

Men vilken tur då att ält inte ligger för mig. Vilken tur då att självömkan inte känns så jag. Vilken tur då att jag mer är av resa-sig-och-borsta-dammet-av-kläderna-för-att-efter-några-hundra-meters-promenad-inse-att-benet-är-brutet. Vilken tur.

Eller också är det inte det. Det kanske ibland kan vara ganska dumt. Kanske skulle jag lägga för mig lite ält. Lite självömkan. Kanske. Eller också nöjer jag mig med att bearbeta lite till och sedan fokusera på hur jag bäst kan få klarhet i våra framtida förutsättningar i familjeplaneringssammanahang.

Jo. Det låter nog mer jag.