En heeelt ny tiiid

Jag har en liten inbyggd radio i huvudet. Inte sällan väcker den mig på morgnarna med hög musik. Jo, det är faktiskt alldeles sant. Ofta är det i lite mer up-tempo-perioder, exempelvis då det är mycket på jobbet. Då kan jag vakna av tonerna till en helt hysterisk "Åh-åh-åh-Daaagny! Kom hit och spill!" och detta kan pågå i en hel vecka om det vill sig illa. Det slutar liksom inte vid själva uppvaknandet utan pågår mer eller mindre alla tysta stunder på dagen."Åh-åh-åh-Daaagny! Kom hit och spill! BarabarabaraBAM! Åh-åh-åh-Daaagny! Fem droppar TILL! BarabarabaraBAM!"

Den värsta hjärnterror jag upplevt var den så kallade Aladdin-perioden. Ni vet, Disney's tecknade film Aladdin. Med svenska röster av bl.a. Peter Jöback och Sofia Källgren. Jag gillar inte dem. Alls. Titelmelodin En helt ny värld är mycket dramatiskt och kan inte beskrivas bättre än crescendo-porr. i låtens klimax sjunger de snriklande om vartannat, om varandra, för varandra, Peter och Sofia. Högre och högre och HÖÖÖÖÖGRE sjunger de och det känns åtminstone som om de sjunger fortare också. Hela låten framförs, i mitt menande, på ett fullkomligt sinnessjukt vis. Galet. Hela låten är galen. Och detta väcktes jag alltså av. Inifrån min hjärna. Varje morgon i en hel veckas tid. Jag höll på att förlora förståndet på kuppen. Det lilla jag nu har. Tänk att vakna till Sofia Källgren allraallra mesta sopranskrik rätt i skallen och så Pretto-Peter på det. Nej.

Den tredje klassikern som jag brukar vakna till i dessa lite mer livade perioder är Monica Zetterlunds fullkomligt hysteriska låt Kärlek och pepparrot, vilken går i marschtakt. Förstås. Hon skriker den här låten. Och missförstå mig inte, jag älskar Monica Z! Hon är utan tvekan en av mina husgudar och låten är skitrolig. Men kanske inte att vakna till. "KRABAT kallar jag en sån som gör som du gjort med mej, ett skurkaktigt BOVKANALJERIIII! DRASUT skall du heta, jag har SETT genom dig din knöl och HELA ditt rackarns KAVALERIII!!! Sju FY för den FULE, dina HALA krumbukter slog dunster i mina ögonvråååår. PLAKIAT oförmögen att stå PALL för din falskhet när du SPRALLADE TILL i en BERSÅÅÅÅ!!!" I rest my case.

Det värsta med de här incidenterna är att de verkligen har effekt på mig. Jag vaknar med ett maniskt ryck och fullkomligt störtar upp ur sängen och allt, allt går därefter i hundranittio. Och så håller det på, med låtslingan alltjämt hysteriskt skrikande i hjärnan fram till eftermiddagen någon gång då jag tappar allt och drösar ihop i en liten hög. Åtminstone bildligt talat.

Men imorse hände något märkligt.

Jag vaknade till Susanne Alvengrens svenska version av den gräsliga gamla balladen Sometimes when we touch. Som i Susannes version heter Naar vi roår varann. Ja, hon sjunger ju alltså på Gotländska, för er som inte minns.

Men en dålig ballad från åttiotalet?!!

Vad skall det här betyda?