Storlek och smålek
Idag hände något revolutionerande. En milstolpe är nådd. Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för mig.
Jag provade jeans. Jo, i och för sig är detta i sig revolutionerande, men den verkliga orsaken till min eufori är denna;
Jag har nu lägre siffra i midjan än i benen. Ni fattar. Vilken grej, va.
Annars får jag lätt känslan av att vara den hopplösa kusinen från landet när jag entrar dessa moderna butikslokaler. Lokaler som för övrigt helt totalt saknar barnvagnsanpassning, eftersom det över huvud taget inte är tänkt att mammalevande 30+are skall handla där. Eftersom vi varken har pengar eller figur som passar i sammanhanget. Dessa småsmå übertrendiga butiker är befolkade av småsmå übertrendiga expediter som just slutat gymnasiet och växlar mellan att jobba i butik och att vara vj:s på MTV. Tror jag iallafall.
Och nej, JAG ÄR IIIIIINTE BITTER!!!!!!!!!!! Men det har hänt att jag på allvar fått för mig att de i den här typen av butiker installerat en våg under entrémattan tillsammans med ett tillhörande larmsystem som går igång så fort någon över femtio kilo entrar lokalen; OUIIIIIOUIIIIIOUIIII!!! VARNING VARNING, TJOCKIS I BUTIKEN, TJOCKIS I BUTIKEN!!!! Denna fantasi har alltså många gånger hållit mig ifrån att besöka ställena. Vem vill riskera att bli utsatt för ett sådant mottagande? Men idag var jag modig. Jag kände mig ganska fräääsch, så jag tänkte - vinna eller försvinna! Nu gäller det!
Så jag gick helt sonika in i en sån däringa modern jeanshandel. Det första jag gjorde var att gå fram till en liten pojke med typ storlek W22L32 och fråga "Eh, jag skulle vilja prova jeans. ???". No shit, Sherlock! Detta ÄR en jeansaffär. "Ett par såna där" säger jag och pekar på ett par i skylten. Pojken tittar lite undrande och frågar "Aha. Menar du Nudie?" "Eh, nä. De dääär. Jag vet inte vad de heter för jag kan inte se vad det står på etiketten. ???" Pojken tittar något lite mer undrande och säger "Aha. Du menar Denimbird." Tystnad. "Jaha." svarar jag.
När detta mysterium väl är uppklarat kommer vi till nästa problem. Storleken. Eller jag skall väl säga småleken istället. Det visar sig nämligen att dessa jeans endast görs i smålekar. Smålekar upp till W31. VAD FAN?!! Ursäkta språket, men detta gör mig förbannad! W31 hade jag i sexan senast!!! Typ. Jag är 176 cm över havet och min kropp är i sina vackraste stunder ganska lik en dalkullas. I sina vackraste stunder inte alls någon tjock dalkulla, utan en fin och välsvarvad och möjligen också en något halvsladdrig men glad dalkulla.
Alltså ingen fånig W31 här minsann!!! Jag var väldigt nära att plötsligt låtsas att jag var en temperamentsfull italienska, häftigt slå ut med händerna och på bruten svenska skriiiika "W31?!! W31?!! JAG SKRATTAR PÅ DIN W31!!!" Och därefter med dunder och brak lämna lokalen. Men det gjorde jag inte. Istället sa jag "Aha."
Så det blev för pojken till att börja leta. Leta efter ett par jeans till mammakullan med lite bredare rumpmått än medelkunden i butiken, samt med inte sådär vidarevärst jättemodern smak. "Eh, jag gillar inte såna där smala" sa jag. Jag noterade hur pojken sneglade på mina fem år gamla Lee-jeans med lite boot-cut och han ansträngde sig på ett gentilt sätt att inte samtidigt höja på ögonbrynen. "Då kanske ett par Levi´s skulle passa" sa han och tog fram ett par fula töntjeans med dragkedja. Men det gjorde de ju inte. Varken fysiskt eller mentalt.
Efter vad som i pojkens värld förmodligen kändes som en halv evighet stod så jag slutligen med ett par väldigt vanliga Lee på kroppen. Helt ocoola och fantastiskt vanliga Lee. Och de var visserligen aningensaningens för trånga, men storleken över var för stor och pojken tyckte att de satt heeelt rätt. Och jag kände mig sååå lycklig! Dels var jag lycklig därför att milstolpen var nådd utan att jag faktiskt var beredd på det; W33L34 stod det fantastiskt nog på den tydliga etiketten! Och dels var jag lycklig därför att det faktum att jag ändå tyckte att de var litelite för trånga gjorde att jag hade ett gott skäl att inte köpa dem och därmed slapp jag hamna i onåd hos min älskade make. För det är faktiskt så. Att även om det nu visat sig att jag har figuren så har jag INTE ekonomin. Så är det. Och jeansen var i sanningens namn inte heller speciellt snygga. Men jag kände mig snygg. Inte i jeansen, men i storleken.
Storleken som för mig var en smålek!
Men en sak kan jag tänka. Det kan inte vara roligt att jobba som lågavlönat butiksbiträde och ägna en halv evighet åt att med bibehållet mod försöka hitta ett par jeans åt en omodern och kräsen 30+are som slutligen lämnar butikslokalen med ett självbelåtet leende på läpparna utan att ha handlat så mycket som en benvärmare.
Hehe. Jag skrattar på dig, lilla biträde! Hehe.
Jag provade jeans. Jo, i och för sig är detta i sig revolutionerande, men den verkliga orsaken till min eufori är denna;
Jag har nu lägre siffra i midjan än i benen. Ni fattar. Vilken grej, va.
Annars får jag lätt känslan av att vara den hopplösa kusinen från landet när jag entrar dessa moderna butikslokaler. Lokaler som för övrigt helt totalt saknar barnvagnsanpassning, eftersom det över huvud taget inte är tänkt att mammalevande 30+are skall handla där. Eftersom vi varken har pengar eller figur som passar i sammanhanget. Dessa småsmå übertrendiga butiker är befolkade av småsmå übertrendiga expediter som just slutat gymnasiet och växlar mellan att jobba i butik och att vara vj:s på MTV. Tror jag iallafall.
Och nej, JAG ÄR IIIIIINTE BITTER!!!!!!!!!!! Men det har hänt att jag på allvar fått för mig att de i den här typen av butiker installerat en våg under entrémattan tillsammans med ett tillhörande larmsystem som går igång så fort någon över femtio kilo entrar lokalen; OUIIIIIOUIIIIIOUIIII!!! VARNING VARNING, TJOCKIS I BUTIKEN, TJOCKIS I BUTIKEN!!!! Denna fantasi har alltså många gånger hållit mig ifrån att besöka ställena. Vem vill riskera att bli utsatt för ett sådant mottagande? Men idag var jag modig. Jag kände mig ganska fräääsch, så jag tänkte - vinna eller försvinna! Nu gäller det!
Så jag gick helt sonika in i en sån däringa modern jeanshandel. Det första jag gjorde var att gå fram till en liten pojke med typ storlek W22L32 och fråga "Eh, jag skulle vilja prova jeans. ???". No shit, Sherlock! Detta ÄR en jeansaffär. "Ett par såna där" säger jag och pekar på ett par i skylten. Pojken tittar lite undrande och frågar "Aha. Menar du Nudie?" "Eh, nä. De dääär. Jag vet inte vad de heter för jag kan inte se vad det står på etiketten. ???" Pojken tittar något lite mer undrande och säger "Aha. Du menar Denimbird." Tystnad. "Jaha." svarar jag.
När detta mysterium väl är uppklarat kommer vi till nästa problem. Storleken. Eller jag skall väl säga småleken istället. Det visar sig nämligen att dessa jeans endast görs i smålekar. Smålekar upp till W31. VAD FAN?!! Ursäkta språket, men detta gör mig förbannad! W31 hade jag i sexan senast!!! Typ. Jag är 176 cm över havet och min kropp är i sina vackraste stunder ganska lik en dalkullas. I sina vackraste stunder inte alls någon tjock dalkulla, utan en fin och välsvarvad och möjligen också en något halvsladdrig men glad dalkulla.
Alltså ingen fånig W31 här minsann!!! Jag var väldigt nära att plötsligt låtsas att jag var en temperamentsfull italienska, häftigt slå ut med händerna och på bruten svenska skriiiika "W31?!! W31?!! JAG SKRATTAR PÅ DIN W31!!!" Och därefter med dunder och brak lämna lokalen. Men det gjorde jag inte. Istället sa jag "Aha."
Så det blev för pojken till att börja leta. Leta efter ett par jeans till mammakullan med lite bredare rumpmått än medelkunden i butiken, samt med inte sådär vidarevärst jättemodern smak. "Eh, jag gillar inte såna där smala" sa jag. Jag noterade hur pojken sneglade på mina fem år gamla Lee-jeans med lite boot-cut och han ansträngde sig på ett gentilt sätt att inte samtidigt höja på ögonbrynen. "Då kanske ett par Levi´s skulle passa" sa han och tog fram ett par fula töntjeans med dragkedja. Men det gjorde de ju inte. Varken fysiskt eller mentalt.
Efter vad som i pojkens värld förmodligen kändes som en halv evighet stod så jag slutligen med ett par väldigt vanliga Lee på kroppen. Helt ocoola och fantastiskt vanliga Lee. Och de var visserligen aningensaningens för trånga, men storleken över var för stor och pojken tyckte att de satt heeelt rätt. Och jag kände mig sååå lycklig! Dels var jag lycklig därför att milstolpen var nådd utan att jag faktiskt var beredd på det; W33L34 stod det fantastiskt nog på den tydliga etiketten! Och dels var jag lycklig därför att det faktum att jag ändå tyckte att de var litelite för trånga gjorde att jag hade ett gott skäl att inte köpa dem och därmed slapp jag hamna i onåd hos min älskade make. För det är faktiskt så. Att även om det nu visat sig att jag har figuren så har jag INTE ekonomin. Så är det. Och jeansen var i sanningens namn inte heller speciellt snygga. Men jag kände mig snygg. Inte i jeansen, men i storleken.
Storleken som för mig var en smålek!
Men en sak kan jag tänka. Det kan inte vara roligt att jobba som lågavlönat butiksbiträde och ägna en halv evighet åt att med bibehållet mod försöka hitta ett par jeans åt en omodern och kräsen 30+are som slutligen lämnar butikslokalen med ett självbelåtet leende på läpparna utan att ha handlat så mycket som en benvärmare.
Hehe. Jag skrattar på dig, lilla biträde! Hehe.
posted by Saring at 4:49 em
2 Comments:
Du ska göra såhär... Ta en mysbyxa & en fleecejacka, det är allt du behöver! :-)
Dessa universalplagg har varit min folkdräkt i västerbotten, två veckor däruppe & smink känns som majonnäs i ansiktet, inte så fräscht men albinon ser gulligare ut med :-)
Hatar också dessa trendiga fjortisar som jobbar i butik, annat var det för... då 30 åringar kunde stå på JC & jobba.. inte nu men då.
Nu ska gården städas & Lisa, ja hon ska klia sina polleniga ögon & se glad ut, det kan man också vara arg över... TRO MIG!
Kramar från oss/ Lisa & Rut
Ja det var sannerligen en bedrift! Ja, inte att du kom ner i ett par byxor, för din storlek vittnar ju om att det inte alls bor en knubbis i dina nya brallor!
Nej, bedriften är att gå in i en sådan där jeansbutik och hitta något där, som inte är gjorda för fjortisar som väger ingenting. Usch, det var länge sedan min rumpa såg fin ut i sådana byxor!
;-)
Jag är också lång och jag skulle köpa en vanlig huvjacka häromdagen. Köpte XL för den såg verkligen kort ut i ärmarna. I vanliga fall köper jag L och det har fungerat sedan jag var en spenslig tonåring. Döm om min förvåning då jag testar den hemma (hade minstingen med mig och då hinner man inte prova kläder i butik förrän han är väck! ;-))då denna huvjacka slutar alldeles under naveln?! Så vad är det med storlekarna nuförtiden? jag menar, ok, att jag lagt på mig i omkrets efter barnens ankomst...men inte sjutton har jag vuxit på längden på "äldre dagar"!!*skumt*
Skicka en kommentar
<< Home