Hemmavid

Hemmavid. Barndomsjaget springer runt på klipporna. Hoppar och skuttar fjäderlätt över stenblocken, kiselglittrande. Som riktiga diamanter. Nya gympaskor. Och fin täckväst som mamma sytt. Doften. Den där fantastiska doften. Tång, salt och järn. Och här och var spår efter dem som också äger platsen. Korna.

Barndomsjaget springer över grästuvorna. Använder dem som små studsmattor uppupp på klipporna. Nu är jag vid vattnet. Där står pappa. Fina starka fiskarpappan. Tidigare på dagen har vi stampat sandorm. Djuptdjupt har jag stampat med mina små fötter. Men jag vågar inte sticka ner handen och hämta de små djuren som bor där nere. Pappa har skojat om att de nyps och jag tror honom. Men pappa är modig och hämtar sandorm så att det räcker och blir över. Ner med stora pappahanden i det kalla vattnet. Och så upp och se där! Mellan fingrarna! En tjock mask bodde i hålet som jag har stampat tills mjölksyran fick mig att sluta. Sandorm. Godis för fisken. Mest blir det plattfisk och ål som steks direkt på plats. Fiskmåsarna. Vågljuden. Havet. Lugnt och på samma gång aktivt. Precis som barndomsjaget.

På klipporna är jag lugn och aktiv. Jag är stolt för jag kan själv kasta ut linan. Känner precis när det är dags att släppa haspelrullen. Fast jag har en barnrulle med knapp på mitt spö. Älskar mitt spö. Lugn och aktiv. Jag vet att här nere kan jag vänta hur länge som helst på att linan på spöet skall börja rycka. All världens tålamod ryms i min lilla kropp. Vart kom det ifrån? Mammas fräknar. Hon kisar mot solen och rynkar på fräkennäsan. Ler. Hon har med sig papper och målarpennor och alla kan se att hon är lycklig. Fräkenmamman. Strandtrift. Kråkbär. Komockor. Nyponrosor. Sand. Sten. Kisel. Som riktiga diamanter. I klipporna små hål som havet gjort för att vi skall kunna ställa våra spön där. Och vänta. Jag och pappa.



Fotograf: Pappa