Tvättdag, sorgedag

Tröttröttröttröttrött... Sååå trött... Och tung, tårvåt ledsnad mitt i livsgladnaden.

Jag tvättar idag nämligen och detta är numera förenat med små stickande sorgestänk i hjärtat. Sedan den tionde februari i år är tvättdag likamed sorgedag. De är ju överallt... Överallt är de, som för att säga Glöm mig inte. Du glömmer mig väl inte. Va? Du... De småsmå vackert vita håren. Håren som suttit på en älskad vän. Min vän. Platon. Världens finaste vitgris. En kille som visste att ta plats. Så självklar i världen. Så här. Och nu inte mer. Aldrig mer.

Det har redan gått mer än tre månader sedan han försvann. Hur blev det så? Han låg i mitt knä. Jag såg honom resa. Plötsligt var han inte längre rosa. Mulen blev blek och själen for bort. Bortbortbort och kvar blev jag. Och håren. Och fläckarna. Och saknaden.

Han kom till oss för att lindra vår längtan. Han dundrade in i våra liv som en liten snabbfotat krokodil. På så otroligt många vis fullkomligt hopplös. Som någon så träffande beskrev sin egen bulle; Ett hjärta av guld och en hjärna av betong. Och noll koll på var han själv började och slutade. Som jag i en för stor VOLVO. Ingen aning. Och jag saknar honom så. Han fattas mig. Inte en hund. En individ.

Hur kan man inte sakna en Platon? Hur kan man inte sakna en Platon som först välter ena glaset med nosen Öööh?!! och i direkt anslutning till detta även det andra glaset, men med svansen. Öööh?!! Hur kan man inte sakna en vän som kräver att få sitta i knäet fast att han i sanningens namn är alldelesalldeles för stor? Jag känner buffarna Hörrö! Hörrö! Hörrrrrrrö!!! Lyft uuupp mig. Där du är vill jag vara. Öh!! Hur kan man inte sakna en person som man tror kommer för att kela Åååh, vad han ääälskar mig!!! men i själva verket bara vill torka av matnosen på sängkläderna? Du kom allt på något smart när du körde in nosen mellan madrassen och sängbotten... Framochtillbakaframochtillbaka drog du nosen. Skitgrisen min... Hur kan man inte sakna en vän som trycker in mulen i maggropen och andas lååångsamt som för att säga Ingen i världen luktar bättre än du. Ingen i världen ÄR bättre än du. Hur kan man inte sakna Platon? Jag kan inte inte sakna.

Aldrigaldrig kan jag ångra vårt beslut. För en sådan sjukdom finns inget annat val. Men det var inte så här det skulle bli. Det var inte utan dig jag skulle gå.

Tvättdag. Sorgedag. Gråtdag.

Nu kallar tvätten. Dags att plocka ut små vita, vackra hår ur torktumlarfiltret.

Att sakna Platon.

Ingen mule att mota bort vid soffbordets läckerheter
Ingen mule som tålmodigt väntar under skärbrädan i köket
Ingen mule som bränner sig på de tända värmeljusen och förvånat låter ”hmpff”
…för hundrade gången
…lukten av brända morrhår
Ingen mule som borrar sig in i min mage och snusar
…länge
Ingen mule som ligger nertryckt i galonen på biabädden och andas häftigt, accentuerat
…”men snälla vännen! Lyft på nosen så får du luft!”
Ingen mule som irriterat moffar åt söndagsmorgonens kyrkklockor
…är det för oss de ringer?
Ingen mule att snusa i mungiporna
…din ljuvliga doft av sötsalta havrefras
Ingen mule

Att kunna dra ut en kökslåda utan att först, med vänsterfoten behöva fösa undan en förväntansfull men ändå så fascinerat avslappnad och oformlig trettiokilosklump
…precis som de flesta andra

Att kunna ställa fram eftermiddagsfikat på soffbordet och sedan lämna rummet
…precis som de flesta andra

Att kunna ha sovrumsdörren öppen utan att behöva sitta som på nålar med ett ”neeej!” eller ”gå neeer därifrån, Platon!” i beredskap
…precis som de flesta andra

Att kunna tappa en mössa eller en vante eller en napp på golvet utan brådska att plocka upp den
…precis som de flesta andra

Att kunna lägga lilla babyn på en filt på golvet utan ett ”Neeej, Platon! Så, nu är det bra! Nu är hon ren och fin” i beredskap
…precis som de flesta andra

Plötsligt. Från en minut till en annan.
Har vi det precis som de flesta andra.
Och ingenting kunde vara svårare.