Svärmor, Almafarmor och lite vän

Nu är vi åter i hemmets trygga vrår. Vi har varit i Mariestad, Västergötland över Kristi flygare hos Almas farmor och farfar, tillika S:s föräldrar och mina svärföräldrar. Vi har känt varandra länge nu, jag och svärföräldrarna. I fjorton år i år. Jag och S har alltså hängt ihop sedan året vi båda skulle fylla nitton. Vi träffades i hans förtält på Hultsfredsfestivalen vid 17-tiden den sjätte augusti 1992 och det var kärlek vid första ögonkastet. S åt kycklingsallad ur en återanvänd, ljusgul GB Big pack-låda med en liten klen plastgaffel och drack grogg väldigt fort eftersom hans plastglas hade spruckit. Han var brun som en pepparkaka och det halvlånga bruna håret med självfall var solblekt. Och ögonen… De brunabrunabruuuna rådjursögonen. Brunbrunnar…

Har du gått vilse, eller? Var hans första ord till mig. Men det hade jag ju förstås inte. Jag har aldrig hamnat mer rätt i hela mitt liv. Jag hittade hem då. Jag visste det inte då, men just där, just då hittade jag hem. Oj, där sitter ju en så’n dääär… En så’n där snygg. Precis en så’n som jag vill ha minns jag att jag tänkte. Faktiskt. Ingen efterkonstruktion. Och som genom ett under visade det sig att jag var en så’n som han ville ha. Så vi höll fast vid varandra. Hårt. Trots närmare trettio mil emellan våra hemorter. Trots att ingen annan kanske egentligen trodde att vår kärlek skulle hålla i sig. Vi var ju så unga. Och så det där med avståndet. Men inte tänkte vi så! Vi visste bara att vi hittat någonting som kändes bra, starkt och självklart. Trots alla våra olikheter, eller kanske tack vare alla våra olikheter.

Men för att så mycket som möjligt öka på våra chanser så valde vi att flytta ihop efter ett år av pendling och för mig var det aldrig någon tvekan. Mariestad fick det bli. Halmstad har aldrig varit min stad. Så jag flyttade alltså från föräldrahemmet norr om Halmstad till Mariestad och plötsligt var mina föräldrar väldigt långt borta och S:s föräldrar väldigt väääldigt nära. Ja, lite för nära om sanningen skall fram… S är ju lillebror. Kallas ju också Lillen av sin mamma. Trots sina 195 cm över havet. Så han var liksom lite grann tingad. Tingad av en mamma som var väldigt mån om att hennes sistfödde sötson skulle få bli lycklig. Och hitta en bra tjej. Vad nu det är. Och jag är ju inte direkt en väggblomma. Mitt problem har aldrig varit att jag har en tendens att försvinna i mängden. Timid är inget epitet som man har för vana att sätta på mig. Och nu har jag nog blivit betydligt mer kompromissvillig och diplomatisk med åldern, men i den där nu-skall-jag-bli-vuxen-och-bygga-bo-eran var jag nog inte helt smidig alla gånger. Så där och då, långt från mina egna barndomskvarter hade jag helt enkelt ett väldigt behov av att pinka revir. Att skapa mig något eget. Rätt och slätt. Och den som då och då och som av en händelse blev lite pinkad på, var väl svärmor. Antar jag. Men vad skulle hon där och göra?!!

Telefonsamtal anno hösten 1993, inför S:s släktings 50-årsfest;
Svärmor: Hej. Har Lillen några strukna skjortor eller?
Jag: ?!!! ?!!! ?!!! JA. HUR SÅ?!!
Svärmor: Nä, jag tänkte att annars kunde jag komma bort och struka (jo man uttalar det så på västgötska) nå’ra.
Jag: Nu är det så att S stryker sina skjortor själv. Hur har ni det själva då? Har svärfar några skjortor som behöver strykas? I så’nt fall kan jag komma bort och göra det.
Ridå.

Som sagt. Revirpinkande.

Och detta höll väl på i några år och ibland var väl inte relationen mig och svärmor emellan sådär fantastisk varm, nära och förtrolig. Om sanningen skall fram. Men så har åren gått. Vi har blivit äldre. Och vi har vant oss vid varandra. Och lärt känna varandra. Och varit lite ledsna ihop och lite glada ihop och lite arga ihop och lite snälla ihop och kanske inte bara pratat med varandra utan också lyssnat lite på varandra. Och vi har väl förstått att även om vi inte alltid tycker lika, eller förstår varandra så delar vi ändå en väldigt viktig sak. Kärleken till S. Och sedan har väl relationen inte heller mått dåligt av ett visst geografiskt avstånd. Nu bor ju vi i Malmö sedan tio år tillbaka. Så nu funkar det fint.

Och sedan Alma kom kan vi till och med längta efter varandra. Och de senaste gångerna som vi har skiljts åt efter några dagars samvaro har jag inte ens känt mig irriterad. Bara nöjd. Och faktiskt ganska varm inombords. För vi har ju fått ytterligare en sak att dela. Kärleken till Alma. Och genom Almaunders blotta existens får jag lära känna en ny person. Almafarmor. Och Almafarmor får lära känna en ny person i mig. Almamamman. Och när vi bestämmer oss för att vara snälla mot varandra, jag och svärmor. När vi börjar bli nyfikna på varandra. Då märker vi plötsligt att där finns så väldigt mycket att upptäcka.

En sådan sak som man kan upptäcka är till exempel att en helt vanlig svärmor också är en före detta brunbränd, slank och förälskad tjugoåring med brunbrunnar till ögon som generat, på vännernas uppmaning deltar i tävlingen om titeln som sommarens Miss Capri. Tidigt sextiotal. Dansbana. Sommarkväll. Plötsligt är jag där. Plötsligt ser jag henne. Hon ler mot mig, lite generat. Men ändå stolt. Hon vet att hon är fin. Och kär.

Svindlande.