Jag, en viktväktare IV

Ja, nu när det ändå blev lite bloggande ändå så kanske ni undrar över hur det egentligen går för mig med viktfäktningen? Jo men jag trodde väl nästan det! Ni kan väl inte bärga er?! Så här kommer en liten uppdatering.

Alltså. Jag har inte slutat viktväkta. Jag är alltjämt en viktväktare. Eller snarare viktfäktare. För så har det onekligen känts ett tag nu. Så jag har väl inte kört på i hundranittio, men å andra sidan torde det glädja min kära mamma till exempel. Det kan ju vara BRA att ta det lite lugnt. Ja, det händer ju ibland att du lägger i alla växlarna samtidigt och så pajjar växellådan kan hon säga i all välmening. Och hon har så rätt. Men när jag tänker på det var det länge sedan hon sa så. Jag har nog blivit duktigare på att vara lite mer lagom! Hur som helst så har väl det - i mina ögon , skall tilläggas, långsamgående viktfäktandet inte varit någon medveten strategi och således inte alls något bevis på förvärvad mognad och livsvisdom. Nä. Det beror på amningen. Eller avsaknad av amning. JAG HAR BLIVIT BESTUUULEN PÅ HUUUR MÅNGA POINTS SOM HEEELST OCH KÄNNER MIG KRÄÄÄNKT!!!!!!

Alltså. Jag ÄR ju ingen lagommänniska. Även om jag faktiskt kan bete mig lagomt så är jag inte det. Så det där med små fjuttiga smakportioner hit och dit med en tesked här och en tesked där men gärna regelbundet varje dag och samma jäkla puré hit och dit och så en liten människa som knappt hinner fatta vad det var som hände innan det är slut och som inte heller verkar tycka att de där mellanlägena är så vidarevärst lajbans och så amningen som inte alls funkar enligt den lilla fina människan eftersom hon inte alls tycker att det är så där bra och nödvändigt som alla säger att det borde vara utan istället ligger som en spännbåge för att maten inte fullkomligt forsar ner självmant i strupen på henne och som därmed väljer att få denna angenäma upplevelse genom ersättning istället. Ja då blev det vara så. Det föll sig naturligt så att säga. Amning nix pix och Alma är glad och även ersättningen är ett minne blott och hon dricker välling och äter gröt och lite mat och knubbar till sig och har alltjämt solsken i blick och verkar inte alls lida några som helst men eller vara abstinent trots ett egentligen ganska abrupt stilbyte utan som istället väljer att se förvånad ut då hon av en händelse råkar hitta bröstet en morgon, böjer sig över det, ler och BLÅSER på det.
Ja så HON är nöjd. Men JAG har som sagt blivit bestuuulen!!!

Som ammande viktväktare fick jag frossa i TRETTIOTRE points om dagen. För er som är oinvigda i viktväktandets ädla konstigheter kan jag berätta att det är MYCKET mat. Jäpp. Den som vill och planerar kan lätt unna sig exempelvis en fin liten bakelse med skogsbärsmousse på Konditori Hollandia och ÄNDÅ gå ner i vikt. Det låter fantastiskt men det är sant. Tro mig. Om man ammar, vill säga. Likaväl bör ni tro mig att det på inga som helst vis är möjligt att röna några som helst framgångar vid vågen om man som ickeammande supermamma unnar sig en sådan där liten skogsbärsbakelsehistoria. FÖR NU FÅR MAN MINSANN BARA ÄTA TJUUUGOTVÅÅÅ POINTS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! TOTAAAAAAAALT!!!!!!!!!!!!!!!!
För oinvigda kan jag berätta att detta är SKITLITE. Iallafall om man som jag är van vid skogsbärsbakelsevarianten av viktväktandet.

Hä. Går äntä. Så ä're mä't. Som mitt svärfolk skulle sagt.

Så där i samband med allt amningsslut och omprogrammering till höger och vänster så trillade jag väl av vagnen lite grann. Jo. Jag gjorde väl det. Jag drattade väl ner lite på ändan men masade mig snabbt tillbaka, tog mig i kragen och tänkte. Nu jäsikens går du dit, ditt stackars tragiska stycke (nej. Det där om att jag skulle titulera mig själv "tragiska stycke" är en mild liten överdrift. Kalla den stilistisk om ni vill) för oavsett om du VILL att det skall vara så så ÄR det iallafall så att du på inga vis nått ditt mål ännu och om du inte masar dig iväg och visar upp dig för viktväktarkonstulenten kommer du bevisa för dig själv att du inte klarar av att fullfölja det du har lovat dig själv att fullfölja och då är du inget annat än en självsvikare. Även om du är ganska snygg som du är (man måste vara lite snäll mot sig själv annars blir man inte peppad utan känner sig bara värdelös och blir litensvagochrädd och lägger sig ner och gråter istället). Och du kan ju alltid ta "slippavågenkortet" när du kommer dit.

Slippavågenkortet finns nämligen på riktigt! Man KAN gå till viktväktarna och be att få lov att slippa fäjsa verkligheten (Uärk, så läskigt det är med de här försvenskningarna i skrift! Härligt läskigt!) om man vet att man slarvat. Väldigt märkligt. Men också spännande och säkert bra. Så jag gick väl dit. Efter tre veckors viktväktarfiasko. Och då verkade det plötsligt urbota fånigt och tragiskt att inte väga sig. Jag menar, jag väger ju vad jag väger oavsett om jag ser siffrorna eller inte. En vikt är en vikt är en vikt. Eller vad hon nu sa, Gertrud. Så jag vägde mig. EFTER amingsavslutet. Och det visade sig att jag gått NER 1,5 kilo. Hur förklarar du det här?!!! Sa jag barkst till min viktväktarkonstulent. Som om hon på något vis skulle stå till svars för min lyckade viktminskning. Nej det kan jag inte. Blev hennes svar. Och så fick jag en guldstjärna för det får man vid var tredje kilo som man blir av med. OCH GULDSTJÄRNA FICK JAG OCKSÅ! utbrast jag lite gladare. Ja, men den har du ju inte riktigt förtjänat fick jag till svar.

Ajajaj. Där åkte jag på en liten smäll. Jag som är en sådan bekräftelseaddict fick mig en riktigt smäll på fingrarna och vågade inte ens räcka upp handen på frågan om vilka som fått stjärnor. Jag var ju inte värd den. Men ändock förundrad över detta kroppens spratt som jag utsatts för tänkte jag Saken är BIFF! Jag fortsätter! Jag ÄR en viktväktare i själ och hjärta! Jag är så van att jag inte ens MÄRKER att jag viktväktar! Så med den inställningen gick jag således UPP vid nästa vägning. Förstås. Fast att jag verkligenverkligenveeerkligen tyckte att jag ansträngt mig och varit jättejättejätteduktig. Och om man beaktar att jag måste försaka de där skogsbärsdrömmarna och typ allt som är gott, för just idag är det så det känns, så ÄR jag också duktig. Även om det inte går så fort framåt. Ja, jag är på banan igen och ännu lättare är det med en lillasyster i hemmet. Hon gör mig till en bättre människa på alla vis.

Så nu hoppas jag på resultat. Och fortsätter jag som jag har gjort nu, det vill säga utan att fuska, så kommer det att bli så också. Det är jag som väljer.