Mammatankar
Jag surfade runt i cybercyber och hittade plötsligt mig själv hemma hos en funderande pappa. Nästan alldeles sprillans ny visade sig bloggen vara men alldelesalldeles med en gång kändes där tryggt, varmt och alldeles klokt. Och funderigt förstås. Pappan funderade lite om vad föräldraskapet egentligen går ut på och jag blev alldeles smittad. Så nu har jag funderat i över ett dygn. Funderarfunderar likt Balthazar över hur jag egentligen vill att vi skall ha det, jag och Almaunder. Eller nej. Egentligen mer hur jag vill ha det med mig själv med Almaunder. Och jag håller med pappan. De som får lära sig är vi. Det är mammorna och papporna som får lära sig att bli bättre och bättre dag för dag. För barnen kan redan mer än vi någonsin kan förstå. Sedan glömmer de. Ju äldre man blir desto mindre vet man. Om vissa saker iallafall. Om vissa viktiga saker iallafall. Som att man kan äta älgar i Afrika om natten...
Kanske har någon tänkt och reflekterat och tyckt att det är konstigt eller iallafall lite lättmissuppfattigt att jag bloggar så lite om mitt liv med Alma när titeln på bloggen heter Saring i mammaland. Men anledningen till att jag bloggar så lite om Alma är att hon i sig är så liten just nu.
Och visst skulle jag kunna blogga om att hon har fått de allra sötaste små risgryn i underkäken och att hon plötsligt en dag bara satt hur stabilt och fint som helst eller att hon har haft lite feber i några dagar och varit lite kinkig, vilket hon ju inte brukar vara, bara därför att hon nog med största sannolikhet är på väg att få fler tänder och att det gör att det isar alldeles förfärligt av medsmärta i mitt mammahjärta när hon gråter eller att hon har börjat dansa till musik och att hon blir fullkomligt tokglad och glitterglittrar och fnitterfnittrar när jag för full hals sjunger Siv Larssons dagbok för henne och att hon till min stora glädje och stolthet verkar ha ärvt sin mammas musikalitet eller att hon har en alldelesalldeles speciell egen doft av sött bubbelgum och nya skor blandat med bebis som gör att hjärtat galopperar i bröstet på mig och känsloträngseln är fullkomligt fullkomlig och jag varendastevarenda gång som jag smyger in till henne då hon sover får hålla mig själv i dörrposten för att inte klättra ner i spjälsängen och borra in huvudet i hennes ljuvligaljuvliga lilla uppenbarelse och pussipussipussa henne som tokig tills hon förmodligen skulle vakna och blinka fortfort med hennes vackra, bruna, mandelformade ögon och le lite förtjust men också lite reserverat som för att säga men maaamma... jag tycker så myyycket om dig också men ta det liiite försiktigare är du snäll... eller att hon emellanåt låter som en alldeles riktig liten skrikhäxa som glatt och högt kraxelikraxar länge och väl eller att hon har börjad säga dadadada!!! högthögt och att hon fullkomligt ÄLSKAR när jag busar med henne och kittlar henne eller tokar mig... Visst skulle jag kunna blogga om allt det där. Men de där fullkomligt vidunderligt sagolika händelserna är min alldeles verkliga lyckovardag. Det är så jag har det och det är anledningen till att jag aldrig i hela mitt helaste liv har varit lyckligare. Men det är inte de sakerna jag behöver skriva om.
Min blogg är utan tvekan en egoblogg. Den handlar om mina tankar, om det som finns omkring mig som utmanar mig. Som får mig att tänka till eller reagera eller kåsera för den delen. Det som inspirerar mig och kreativiserar mig. Och visst gör Alma mig både inspirerad och kreativ - galet vore det ju annars! Men mammaskapet är i dagsläget ingen utmaning för mig. Det går så lätt och jag känner mig så trygg och vi har det så ofattbart superduperbra tillsammans, jag och mitt glittrande lilla lyckokex och jag tror inte att jag skulle vilja vara mamma på något annat vis än så här som jag är. Just nu. Som min älskade lillasyster spontant utbrast under ett av mina dans-och-sångnummer under Almas lunchtillagning; "Ja men NUUU förstår jag varför du längtat så mycket efter att bli mamma!!! DU VILL JU HA EN EGEN PUBLIIIK!!!" Och det har jag ju. Förstås. Men jag har också längtat efter något annat. Något mycket mer. Något nästan obeskrivligt omtumlande världsomvälvande.
Och den längtan grep tag i mig tydligare än någonsin då jag läste den funderande pappans blogg. En superduperlängtan efter just DET DÄR som han skriver om. Just den där känslan av att vara utmanad i sin roll och i sin person. På ett så kärleksfullt och konstruktivt men samtidigt fullkomligt kompromisslöst vis som bara ett barn, ens barn kan göra. Det är DET som jag har längtat efter alla mina barnlösa år. DÄR har ni min längtan. Att inte bara få uppleva Alma i hela hennes härlighet - även om det är en toksvindlande tanke som väcker rosa lyckobubblor i bröstet, utan också att få uppleva mig själv som mamma. Som förälder. Som osviklig därvarare, vapendragare och härförare. Som lekluring och mammamodig, som känsloframkallare och sångtrallare. Och som alltalltallt som jag inte ens VET att jag kan vara. Allt bra som jag inte har en aning om att jag kan och alla fel som jag inte har en aning om att jag kommer att göra. Almaalmaaaaaalma!!! Åååh, vad jag längtar... LÄÄÄR MIG!!!!!!!!
Kanske har någon tänkt och reflekterat och tyckt att det är konstigt eller iallafall lite lättmissuppfattigt att jag bloggar så lite om mitt liv med Alma när titeln på bloggen heter Saring i mammaland. Men anledningen till att jag bloggar så lite om Alma är att hon i sig är så liten just nu.
Och visst skulle jag kunna blogga om att hon har fått de allra sötaste små risgryn i underkäken och att hon plötsligt en dag bara satt hur stabilt och fint som helst eller att hon har haft lite feber i några dagar och varit lite kinkig, vilket hon ju inte brukar vara, bara därför att hon nog med största sannolikhet är på väg att få fler tänder och att det gör att det isar alldeles förfärligt av medsmärta i mitt mammahjärta när hon gråter eller att hon har börjat dansa till musik och att hon blir fullkomligt tokglad och glitterglittrar och fnitterfnittrar när jag för full hals sjunger Siv Larssons dagbok för henne och att hon till min stora glädje och stolthet verkar ha ärvt sin mammas musikalitet eller att hon har en alldelesalldeles speciell egen doft av sött bubbelgum och nya skor blandat med bebis som gör att hjärtat galopperar i bröstet på mig och känsloträngseln är fullkomligt fullkomlig och jag varendastevarenda gång som jag smyger in till henne då hon sover får hålla mig själv i dörrposten för att inte klättra ner i spjälsängen och borra in huvudet i hennes ljuvligaljuvliga lilla uppenbarelse och pussipussipussa henne som tokig tills hon förmodligen skulle vakna och blinka fortfort med hennes vackra, bruna, mandelformade ögon och le lite förtjust men också lite reserverat som för att säga men maaamma... jag tycker så myyycket om dig också men ta det liiite försiktigare är du snäll... eller att hon emellanåt låter som en alldeles riktig liten skrikhäxa som glatt och högt kraxelikraxar länge och väl eller att hon har börjad säga dadadada!!! högthögt och att hon fullkomligt ÄLSKAR när jag busar med henne och kittlar henne eller tokar mig... Visst skulle jag kunna blogga om allt det där. Men de där fullkomligt vidunderligt sagolika händelserna är min alldeles verkliga lyckovardag. Det är så jag har det och det är anledningen till att jag aldrig i hela mitt helaste liv har varit lyckligare. Men det är inte de sakerna jag behöver skriva om.
Min blogg är utan tvekan en egoblogg. Den handlar om mina tankar, om det som finns omkring mig som utmanar mig. Som får mig att tänka till eller reagera eller kåsera för den delen. Det som inspirerar mig och kreativiserar mig. Och visst gör Alma mig både inspirerad och kreativ - galet vore det ju annars! Men mammaskapet är i dagsläget ingen utmaning för mig. Det går så lätt och jag känner mig så trygg och vi har det så ofattbart superduperbra tillsammans, jag och mitt glittrande lilla lyckokex och jag tror inte att jag skulle vilja vara mamma på något annat vis än så här som jag är. Just nu. Som min älskade lillasyster spontant utbrast under ett av mina dans-och-sångnummer under Almas lunchtillagning; "Ja men NUUU förstår jag varför du längtat så mycket efter att bli mamma!!! DU VILL JU HA EN EGEN PUBLIIIK!!!" Och det har jag ju. Förstås. Men jag har också längtat efter något annat. Något mycket mer. Något nästan obeskrivligt omtumlande världsomvälvande.
Och den längtan grep tag i mig tydligare än någonsin då jag läste den funderande pappans blogg. En superduperlängtan efter just DET DÄR som han skriver om. Just den där känslan av att vara utmanad i sin roll och i sin person. På ett så kärleksfullt och konstruktivt men samtidigt fullkomligt kompromisslöst vis som bara ett barn, ens barn kan göra. Det är DET som jag har längtat efter alla mina barnlösa år. DÄR har ni min längtan. Att inte bara få uppleva Alma i hela hennes härlighet - även om det är en toksvindlande tanke som väcker rosa lyckobubblor i bröstet, utan också att få uppleva mig själv som mamma. Som förälder. Som osviklig därvarare, vapendragare och härförare. Som lekluring och mammamodig, som känsloframkallare och sångtrallare. Och som alltalltallt som jag inte ens VET att jag kan vara. Allt bra som jag inte har en aning om att jag kan och alla fel som jag inte har en aning om att jag kommer att göra. Almaalmaaaaaalma!!! Åååh, vad jag längtar... LÄÄÄR MIG!!!!!!!!
posted by Saring at 1:07 em
1 Comments:
Sara...jag finner inga ord, du har just skrivit så många...så många kloka, fina ord. Önskar jag kunde hitta så fina ord att skriva ibland. Jag blir alldeles varm. Idag nattar M Esther för andra gången, det går jättebra och han är så lycklig över deras mys-stunder. Vad vore Esthers mamma utan Esthers pappa??
Skicka en kommentar
<< Home