Ett litet brandtal.

Jag har tidigare nämt min uppväxt med slagsmål i rättvisans namn. Eller nja. Kanske är det mer rättvist att säga slagsmål i indoktrineringens namn. För det förstår väl jag att inte Gösta Boman ville ha krig. Lika lite som Olof Palme. Men det säger lite om det politiska engagemang som fanns i min familj. Hos mina föräldrar, hos min farfar. Och det är jag stolt över. Väldigt.

Min farfar ja. Han är min stora idol och förebild. Med en famn stor som Östersund, sned mun, hakskägg och specialfett i håret. Med spännande kryckor (till följd av polio som ung) och kameraväskan ständigt tillhands. Med en förkärlek till fräcka rim och långa texter av de stora diktarna. Med ett knivskarpt intellekt och ett textminne som får mitt eget att blekna bort till ett suddigt blurr. Med en förmåga att föra oss barnbarn långt bort i fantasilandet, eller Hallonlandet. Och med ett hjärta. Ett hjärta fullt av kärlek och stark övertygelse om den lilla människans rätt. Om den svaga människans rätt att växa sig stark. Min farfar. Halvar Olsson. En kämpe.

Farfar. Den övertygade pacifisten som tillsammans med farmor blev av nöden tvungen att ta jobb vid bygdens ammunitionsfabrik.

Som var med och grundade DHR - De handikappades riksförbund i Norrland. Som åkte långtlångtlångt för att på plats öka medvetenheten hos drabbade familjer om deras rättigheter. Fattiga familjer helt utan kunskap om vad de faktiskt kunde kräva av Sverige. Farfar. En folkbildare.

Att vara med farfar var som att vara omgiven av ett särskilt skimmer. Allt härligt som jag upplevde tillsammans med farfar upplevde jag som en del av honom. Som Cornelis Vreeswijk till exempel. Eftersom hans skivor fanns hemma hos farfar och de dessutom var litelite lika, var jag övertygad om att han på något märkligt sätt ingick i familjen. Liksom Olof Palme. Jag trodde liksom att Sveriges dåvarande stadsminister inte bara var vår kompis utan även en faktisk del av familjen. Och så var det ju i verkliga verkligheten inte alls. Inte Vreeswijk och inte Palme. Förstås.

Men det var ju egentligen inte så långt ifrån. Inte vad gäller Palme i varje fall. Jag menar, farfar var ju faktiskt kompis med Bo Toresson, socialdemokratisk partisekreterare 1982-1992. Jag minns att jag satt i hans knä på farfars sjuttioårsdag och även om jag bara var en liten flicka minns jag att det var väldans speciellt att han var där. En av Palmes närmaste män. Så för mig var det ju nästan klappat och klart. Palme var så gott som släkt och allt var farfars förtjänst. Min farfar. Världens bäste.

Så jag är uppvuxen i arbetarrörelsen. Med en aktiv pappa och en aktiv mamma. Och med ständiga diskussioner, inte sällan upprörda sådana när de tyckte att partiet svek sina ideal. När man gick ifrån sin grund. När pamparna klampade på. Då avsade de sig sina uppdrag med buller och bång. Åtminstone var det så jag minns det. Så jag lärde mig att det finns en gräns. Att idealen är viktiga. Att det är så många saker och människor vi inte får glömma. Men att det också är lätt hänt. Att man faktiskt får jobba för att minnas varför vi vill det vi vill och kämpar för det vi kämpar. Därför att det många gånger är så mycket enklare att glömma.

Därför fick inte Socialdemokraterna min riksdagsröst i år. Därför att jag upplever att Perssons gäng har glömt för mycket.

Men så visar det sig att det är mångamånga som har glömt. Som har glömt viktigaviktiga saker. Viktiga värden. Mycketmycketmycket mer än Perssons gäng. Och jag är beredd att ta strid nu. Jag vägrar att låta hatet, inskränktheten och intoleransen få växa sig stort, fult och ont. Jag vägrar.

Så jag har bestämt mig. Jag har brutit ihop och gått vidare. Jag skall vara med och påverka. Inte sitta och sura. Jag vill vara med. Och jag vill vara med och påverka vart vi skall gå. Och inte.

Sverigedemokrater - Huka er i bänkarna, här kommer jag!