Stolt

Maken fyllde år i söndags och idag ringde ett par av våra allra bästigaste bästisar och ville bjuda OSS på middag ute på lokal. Självklart tackade vi ja och självklart föll valet på en engelsk pub som bara alldeles av en händelse råkade visa MFF-HIF samtidigt. Och Alma var ju förstås med och vid gott mod trots att klockan var lite i mesta laget.

Mitt emot oss satt två engagerade MFF-supportrar och deras högljudda tjoochtjim fångade dotterns uppmärksamhet och till viss del skepticism. De lät en del. Förstås. Samtidigt som Alma höll dem under viss uppsikt satt hon och pysslade och åt lite pommes frites (allt som är friterat är nyttigt för små magar. Jäpp) och kommunicerade ungefär som hon brukar. Och plötsligt var killarnas uppmärksamhet inte längre odelad. Alma hade verkligen fångat dem. De började viska och tissla och tassla och titta och viska och tillslut sa den ena Det är en riktig einstein ni har där. Det vet ni va? Sicken blick! Och jag log lite sådär stolt och förläget som man gör när man inte riktigt vet vad man skall svara. Efter någon halvtimme kom killen fram till vårt bord Ursäkta. Hur gammal? Nio månader, svarade jag. Herre jävlar! Det är ju SANSLÖST! Hon kommer att gå hur långt som helst!

Ja, vad svarar man?

Nu skall stundens tveklöst malligaste mamma kolla på morden i Midsommer eller hur det nu stavas.