Att våga lekleva

Läste ett fantastiskt citat av Joseph Campbell hos Funderande pappan om att leva;

Människor säger att vi alla söker livets mening. Jag tror egentligen inte vad det är vi söker. Jag tror att vi söker upplevelsen av att leva, så att våra erfarenheter står i samklang med vårt innersta väsen och vår innersta verklighet, så att vi verkligen känner hänförelsen i att vara levande.

Och just SÅ är det för mig. Att få se sin livsfilosofi sammanfattad i någon annans finord. Underbart.

Och så var jag ju ändå på väg att skriva ett inlägg om min nya kompis och då passar ju det där citatet som hatt i handske, som en vän så ljuvligt felaktigt uttryckte det.

Jo. Jag har alltså fått en ny kompis! Och det är liksom precis som när jag var liten och hittade en ny kompis och allt bara kändes roligt och härligt och kul och nära och bubbligt i magen. För vi har ju så roligt tillsammans! Maria, som min kompis heter har också ganska nyligen bosatt sig i mammaland och vi mammar oss så att säga tillsammans. Och det som är så roligt är att vi liksom leker när vi träffas. Ja, barnen är ju lite för små för avancerade rollspel så vi sköter det bättre själva. Och ibland lite klädsamt på barnens bekostnad. Men bara lite.

Idag lekte vi väldigt roligt till exempel. Jag behövde städa och visste liksom inte riktigt hur jag skulle få det att gå ihop. Alma var liksom lite överallt på härsen och tvärsen och om mig och kring mig och när jag ville det ena så ville hon det andra och ja, ni förstår. Så då kom jag på den strålande idén att jag kunde lämna henne hos Maria och hennes son. Som ett litet experiment. Jag har aldrig lämnat Alma hemma hos någon annan tidigare och på lördag skall jag och S på bröllop och Alma skall då vara med Maria o co. Så det kunde ju vara bra med en mjukstart! Jag ringde således och fick ett kvittrande det-är-väl-klart-kom-hit-bara-med-stumpan-svar så jag och Alma pallrade oss iväg till deras port två gator bort. När jag ringde på porttelefonen hördes en röst;

Maria; Välkommen till förskolan Peter Pan
Jag; Åhå, ja det var lilla Tingeling här och hennes mamma
Maria; Ja, det var visst inskolning idag ja! Välkomna!

När vi kom upp fick vi veta att vi kom preciiis lagom till sångstunden och ändamålsenliga sittkuddar var utplacerade på golvet. Viktigt är att säga att vi pratade med riktiga lekröster. Det måste man. Nämligen. Och bäst är det att använda lekröst med antingen skånsk eller västgötsk dialekt. Det blir mest trovärdigt så.

Så jag lämnade en glad och förväntansfull liten dotter och begav mig så tillbaka till hemmets städutrustning. Efter någon halvtimme kom ett mms med en bild på en strålande Alma sittandes på köksgolvet med en vinflaska i munnen. Hysteriskt roligt! När jag städat klart var det dags att hämta på Peter Pan och då fick jag en fin resumé över hur allt förflutit av fröken.

Så begav vi oss tillsammans hem till den nystädade lägenheten och då bytte vi istället till att vara två mycket besvikna ensamstående mammor. Ja jag låter radion vara på. Det är trevligt att komma hem till lite ljud. Pojken är ju så tyst av sig. Inte mycket väsen på honom. Så man får ju försöka. Jo du förstår pojkens pappa ringde igår. Det var ju hans helg egentligen. Men nu skulle han visst vara med den nya... Vi kom verkligen in i våra roller men kände väl efter ett tag att det blev lite väl tungt. Så väl hemma i lägenheten blev det Karaokeparty med Cassandra och Becky istället. Alma och Marias son blev kungligt underhållna - det vill jag lova. Jag inledde med Tie a yellow ribbon av Dean Martin. Det kunde inte bli annat än succé.

Men man blir trött av att leka, så nu skall jag gå och lägga mig. Alma däckade klockan 20.00. Däckade! Men tänk vilken dag.

Tingeling!