Rapport från en gammal by

Sådärja! Nu är jag åter i hembygden - trött som få men nöjd på det stora hela. Isidor fick helt rätt, jag misslyckades med mitt stofilprojekt. Åtminstone så som jag planerat. Fast eftersom själva ansatsen var den, blev liksom slutresultatet heeelt schizofrent. Det blev lite grann som att jag skulle vara världens bästa storasyster, världens coolaste trettiotreåring, världens bästa mamma, vara heelt wild and crazy och samtidigt ha hundra procent koll på läget samt ett obegränsat kapital. Och efter en sådan prestation kan ju vem som helst känna sig lite trött...

Och precis innan vi skulle åka till Gamleby blev mitt nya visakort avmagnetiserat (hur går sådant till egentligen?!!) varför jag med hjälp av makens kort fick plocka ut ett antal hundringar som jag räknade ut skulle räcka till och med torsdag. Så hur gick det då?

Det gick ju förstås skitdåligt.

Redan på resan upp blev det konstigt eftersom lillasyster råkat ut för någon slags kupp från CSN. Jo. Det är sant. Det handlade inte om slarv från hennes sida. Det var hon hundra procent nästan säker på. Hennes studiemedel hade således inte kommit. Men det skulle det nog göra vilken dag som helst. Och så råkade lillasyster förorda fel rutt varför det blev till att köra en omväg på cirkus tio mil och det blev ju lite längre än vad jag tänkt mig. Och förutom att jag råkade bjuda hennes kollektivkompis som följde med i bilen på pizza (Jo, pga ett konstigt skämt från min sida trodde hon att jag bjöd och blev jättejättejätteglad och då kunde jag inte säga att hon missförstått...) så ville jag ju så himlajättegärna att vi skulle ha det så fantastiskt mysigt varför jag min första Gamlebymorgon strosade iväg till ICA och köpte överraskningsfrukost och lite tvättmedel FÖR FYRAHUNDRASJUTTIOÅTTA KRONOR!!! Så dyrt är det INTE hemmapåmingataistan. Och när jag lämnade ICA kände jag mig alldeles fullkomligt misslyckad eftersom detta är en så ofantligt typisk Saringsak att göra och där stod jag med bara sjuttio kronor kvar, ett avmagnetiserat visakort, ett stulet körkort och ingaingainga pengar på lillasysters konto. Och hur lätt är det DÅ att känna sig som om man har kollpåläget?

Så då är det ju bara att kapitulera inför det faktum att man är en slarver. Och leva ut rejält om man så säger.

Så när jag och syster konstaterat att det verkligen var illa ställt med vår hushållsekonomiska situation gick vi således till systembolaget och köpte alkohol för pengarna, gick hem till henne, lagade mat och hade slutligen världshistoriens roligaste tvåmannafest. Efter det att Almaunder somnat för natten FÖRSTÅS! Världensbästamammaambitionen tänkte jag INTE tafsa på iallafall.

Jag och Anna gjorde verkligen allt som skall till för att en fest skall bli lyckad. Vi spelade gitarr och sjöng andras OCH egenhändigt komponerade låtar, vi påbörjade ihopknåpandet av en tvättäkta boybandlåt med mängder av girl i texten, vi drack vinölochskumpa, vi dansade vilt och galet på förbestämt tema (Annsen valde tyvärr temat breakdanceintro och blev således JÄTTETRÖTT emedan jag själv hade sinnesnärvo nog att välja relaxstepp) och vi kom på det hysteriskt roliga i att hennes granne är en kopia av Nicole Richie och skrattade jättelänge åt detta, så när grann-Nicole kom in och var orolig över att hennes blonderingsprojekt skulle urarta skrev vi följande fantastiska textrad till tonerna av pappa Lionels "Hello";

Hello! Have you dyed your hair befoo? When your sitting in the night, and your eyes are filled with fright - then let me tell you something; don't turn on the light.

Grann-Nicole blev både stolt och förvirrad efter vårt ystra framträdande. Stolt såtillvida att hon kände sig speciell som fick en egen låt och förvirrad av det faktum att det kanskeeventuellt kunde framstå som om vi skrattade åt henne och inte med. Men eftersom hon inte själv skrattade åt sin blonderingsnojja så gick det ju liksom inte att skratta med...

Hur som helst. Festen var en totalhit!

På tisdagen hade vi middag för hennes klasskamrater och vi gjorde av allt att döma ett gott intryck på varandra, på onsdagen städade och möblerade jag om kollektivets gemensamhetsutrymme och de verkade inte ens bli liiite kränkta utan mest glada och sedan lämnade jag Gamleby för att få lov att vara lillasyster hos min storasyster i Jönköping samt få en lite kortare sträcka att köra åt gången. Storasysterfamiljen var fullkomligt ljuuuvlig och jag fick bevittna såväl ögonblicket när de blev med hus som själva huset. Det var lycka det.

Och genom allt detta - Almaunder - världensisärklassbästalyckligasteljuvlobarn

Klart slut