Nu är det klippt!

Ja så sitter man där hos frisören och tänker att aha... så det är sååå man skall göra... det skall jag komma ihåg när jag skall frisera maken inför bröllopsfesten... ahaaa... skall nog bli bra...

Ja så sitter han där på stolen i köket och han säger något om att det känns som om jag bara klipper i luften. Så jag börjar väl liksom ta i lite mer och lite mer och jag klipper och klipper och plötsligt inser jag att jag ju verkligenverkligen borde ha slutat klippa just precis då som jag först tänkte tanken. Men så måste jag ju rätta till det där i nacken och plötsligt! Så finns det liksom alldeles för mycket nacke. Ja alltså utan hår då. Och jag börjar skratta alldeles jättemycket och alldeles nervöst och han säger något om att nu undrar jag vad du håller på med och jag hör mig själv säga att jaaa det undrar jag med och det är ju verkligen inte psykologiskt att säga så. Så jag skärper till mig och försöker med all kraft hålla god min i ont spel eller vad man nu brukar säga. Fast ont är det ju inte, åtminstone inte uppsåtet. Och han sa ju faktiskt att han funderade på att klippa luggen kort. Och det blir den ju nu. Och så kommer jag på mig själv att tänka omochomigen det kanske är den här gången som kommer att sluta i att hustrun gråååter förtvivlat efter att fullkomligt ha förstööört makens utseende men så försöker jag peppa mig själv där jag står och tänker, som för att trösta mig själv mitt i mitt misslyckande att det är ju tur ändå att han har utseendet med sig. Det är svårt att få honom att se fullkomligt hopplös ut och jag klipper och klipper och klipper och tillslut känns det som om allt jag gör mer eller mindre är en tillrättning snarare än en klippning. Om ni förstår skillnaden. Och så hämtar jag hans rakhyvel och rättar liksom till själva nacken genom att göra en alldeles helt ny nacklinje. Alldeles mycket högre upp än den ursprungliga. Och är det något han hade innan så var det nacke. En väldigt fin nacke, men alldeles tillräckligt lång av sig själv. Och som alla modeintresserade vet så går det ju att trolla med hjälp av såväl frisyrer som kläder och smink. Så nu har jag alltså plötligt trollat fram en ny och ännu längre nacke. Och efter en halv evighet bestämmer jag mig för att näää min själ, nu får det vara braaa. Nu bliiir det inte bättre... Så då slutar jag klippa. Och hämtar förstås GENAST hårstylingprodukterna. Och börjar hårstyla. Jag rufsar och kammar och trixar och drar och lägger åt än det ena och än det andra hållet.

Och så sitter han där på stolen i köket. Alldeles fullkomligt nyfriserad. Och ser exakt ut som på det där bedårande kortet från lekis som han själv avskyr. Det där när han sitter med mekanobyggsatsen och skelar in i kameran. Och jag älskar honom så ofantligt oerhört mycket. Där han sitter. Trettiotre år gammal. Och ser lite aningens rädd ut. Och jag säger att du är faktiskt riktigt ganska fin. Och han säger att jag har en tycksyndomröst.

Men nu såhär efter någon timme så ser han riktigt snygg ut i håret. Och hur som helst så är det ju inte nacken som syns mest. Och luggen växer ut. Han är fin. Och väldigt modig. Och tålig. Det bör man nog vara. I hans situation.