Bryta ihop och gå vidare
Jag kan omöjligt undkomma känslan av att jag har blivit utsatt för en livsstöld. Under ett års tid har jag verkligenverkligen levt mitt liv fullt ut, varje cell i min kropp har spruttit av liv (spritta-spratt-spruttit) även de dagar som jag inte kände mig helt glad. För de fanns ju förstås även under mitt hellevarår. Men nu. Nu känns det helt fullt som om jag lever helt halvt.
Jag rör mig i ultrarapid i en tillvaro som rör sig i ett snabbtågs hastighet.
Jag känner mig yr, matt och trött. Och framförallt utan styrning. Jag vet helt enkelt inte åt vilket håll jag skall styra min sega kossa. Eller kosa. Det var som om allt fick en så märklig start..
Först var det ju det där med att det storastora superbraiga företaget ringde. Mitt när jag som bäst höll på att ta sats. Och de sa att här-är-det-minsann-bråttom-så-skynda-skynda-och-börja-här-fortare-än-kvickt så smickerglad och förväntansfull satsade jag nästannästan all-in brände nästan en liten bro i tumultet. Men SÅ! Ringde de igen, men denna gång mycket långsammare och tystare och de harklade sig lite generat och grymtade något om att det-gick-visst-lite-fort-här-det-var-visst-inte-riktigt-förankrat. Så nu är allt så tyst så tyst och jag har tappat sugen för det nya och jag har tappat sugen för det gamla. AMATÖRER! Så visst kunde starten ha blivit lite bättre. Visstvisst.
Men framförallt är det det här med att jag verkligenverkligen anser att det borde finnas en specialklausul i föräldraförsäkringen för oss som till exempel har längtväntat i tio år på att få utnyttja den däringa Försäkringen med stort F. Eller för alla som har längtväntat väldigtväldigt hårt. Och länge.
Fem kvart i timmen i åratal.
Vi skulle helt enkelt ha en egen variant som lät oss vara hemma längre, så att hemmavarandet åtminstone lite grand stod i proportion till längtväntan. För ett år går fortfortfort. Och innan jag visste ordet var slängde jag in mig själv i en tillvaro fylld av långtbortsmärtan av att vara borta från den där alldeles underbara människan. Hon som ger mig hjärtspritt och kärlekssvindel.
Så här står jag nu. Och det går liksom inte över. Alls. Med all min samlade lungkraft vill jag skrika JAAAAG ÄR INTE REEEEEEEEDOOOOO!!!!!! JAAAAG ÄR INTE FÄÄÄÄÄÄRDIG!!!!!! STAAAAAAANNAAAAAAA!!!!!! Gång på gång på gång.
Samtidigt. Jag är en sannerligen konstruktiv person. Jag trivs verkligenverkligen inte i en klibbig offerroll. Nixpix no sir. Och tro mig, jag sliter som en galning för att inte klibbklistras fast i den här destruktiva tråkpositionen. Jag sliter som en galning. Jag jobbar som en tok med att hitta en strategi. En linje. En riktning. Jag är styrman på min egen skuta . Jag. Ingen annan. Det är mina egna val som avgör om jag lever mitt liv fullt ut eller inte, jag vet det. Med hjärnan. Men just nu tror jag att jag behöver tillåta mig att faktiskt bryta ihop litelite grand. För att sedan kunna gå vidare. Till helgen har vi ingenting alls inplanerat. Ingenting alls.
Om man skulle passa på att bryta ihop lite grand då, kanske. Ja. Så får det bli.
Jag rör mig i ultrarapid i en tillvaro som rör sig i ett snabbtågs hastighet.
Jag känner mig yr, matt och trött. Och framförallt utan styrning. Jag vet helt enkelt inte åt vilket håll jag skall styra min sega kossa. Eller kosa. Det var som om allt fick en så märklig start..
Först var det ju det där med att det storastora superbraiga företaget ringde. Mitt när jag som bäst höll på att ta sats. Och de sa att här-är-det-minsann-bråttom-så-skynda-skynda-och-börja-här-fortare-än-kvickt så smickerglad och förväntansfull satsade jag nästannästan all-in brände nästan en liten bro i tumultet. Men SÅ! Ringde de igen, men denna gång mycket långsammare och tystare och de harklade sig lite generat och grymtade något om att det-gick-visst-lite-fort-här-det-var-visst-inte-riktigt-förankrat. Så nu är allt så tyst så tyst och jag har tappat sugen för det nya och jag har tappat sugen för det gamla. AMATÖRER! Så visst kunde starten ha blivit lite bättre. Visstvisst.
Men framförallt är det det här med att jag verkligenverkligen anser att det borde finnas en specialklausul i föräldraförsäkringen för oss som till exempel har längtväntat i tio år på att få utnyttja den däringa Försäkringen med stort F. Eller för alla som har längtväntat väldigtväldigt hårt. Och länge.
Fem kvart i timmen i åratal.
Vi skulle helt enkelt ha en egen variant som lät oss vara hemma längre, så att hemmavarandet åtminstone lite grand stod i proportion till längtväntan. För ett år går fortfortfort. Och innan jag visste ordet var slängde jag in mig själv i en tillvaro fylld av långtbortsmärtan av att vara borta från den där alldeles underbara människan. Hon som ger mig hjärtspritt och kärlekssvindel.
Så här står jag nu. Och det går liksom inte över. Alls. Med all min samlade lungkraft vill jag skrika JAAAAG ÄR INTE REEEEEEEEDOOOOO!!!!!! JAAAAG ÄR INTE FÄÄÄÄÄÄRDIG!!!!!! STAAAAAAANNAAAAAAA!!!!!! Gång på gång på gång.
Samtidigt. Jag är en sannerligen konstruktiv person. Jag trivs verkligenverkligen inte i en klibbig offerroll. Nixpix no sir. Och tro mig, jag sliter som en galning för att inte klibbklistras fast i den här destruktiva tråkpositionen. Jag sliter som en galning. Jag jobbar som en tok med att hitta en strategi. En linje. En riktning. Jag är styrman på min egen skuta . Jag. Ingen annan. Det är mina egna val som avgör om jag lever mitt liv fullt ut eller inte, jag vet det. Med hjärnan. Men just nu tror jag att jag behöver tillåta mig att faktiskt bryta ihop litelite grand. För att sedan kunna gå vidare. Till helgen har vi ingenting alls inplanerat. Ingenting alls.
Om man skulle passa på att bryta ihop lite grand då, kanske. Ja. Så får det bli.
posted by Saring at 7:18 fm
6 Comments:
Även om jag inte kan känna allt som du känner, så får din text mig att känna MED dig. Jag önskar att jag kunde uttrycka mig så som du kan.
Och - -
Det är klart att folk som väntat länge på barn ska få vara hemma längre!
Just så är det. Håller med ovanstående skrivare. Vi borde få göra allt lite mer och lite bättre. Om inte annat så som straff för alla andra räk-macka-människor. Drömde om dig i natt, förrästen. Att vi träffades. Det måste betyda att det snart kommer hända. Visst?!! KRAAAAAAM!!
Visst är det så, vi borde få dubbelt så många dagar helt enkelt! Klokt förslag! OCH så borde vi få fyradagars arbetsveckor med bibehållen lön.
Kram till dig!
JAG VEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEET!
samma här och allt känns bara feeel!
jag är dessutom helt övertygad om att alla på jobbet snart kommer att inse att jag är totalt värdelös och osmartast i stan för det är så jag känner mig. ALLT jag kunde är som bortblåst!
OCH vad spelar det för roll egentligen, när jag ändå bara vill vara hemma med August?? Det är värt något!!!!!!!
och psst jag skriver mest på www.minks.wordpress.com numera!//M
Jag förstår dig till 100%!!! Vad är det för samhälle vi skapat? Jag är mer med mitt jobb än med min gosefamilj, är detta en backlash av den kvinnliga frigörelsen? Var det verkligen detta vi skulle uppnå? med dubbelarbetande kvinnor som är helt slut när de kommer hem till sin familj? Nu låter jag som en negativ bakåtsträvare. Är inne i en period av tidsbrist, hinner ju inte ens läsa din eminenta blog.
Kom över till min o läs om min finfina kväll.
Stor kram till dig.
Skönt att läsa att någon mamma faktiskt vill vara hemma och njuta av sitt barn och som inte längtar tillbaka till arbetet 2 veckor efter att bebisen är född!!
Skicka en kommentar
<< Home